Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 1

— Då man underrättade er om hvad som akett, tog ni säkerligen reda på åtskilligt, för att lära känna alla de närmare omständigheterna af saken. — Det var min pligt att göra det. — Och ni är fullkomligt öfvertygad om, ni hyser ej ens en skugga af tvifvel om att hon verkligen är död? — Kan ni tvifla derpå? Hon dog samma natt olyckan skedde och lemnade fältet öppet åt bakdantare. En stunds tystnad inträdde. Cornelia tycktes eftersinna; derpå började hon åter med sina frågor, lik en som ännu icke är öfvertygad. — Och ni anser ett misstag häri icke vara möjligt? Ni är säker om, att hon är död ? — Jag är lika säker derom, som att vi lefva, svarade grefven med bestämd ton; och det han sade, det trodde han. Men hvarför alla dessa frågor ? — Det har runnit mig i sinnet i dag, för första gången, att man torde kunna tvifla på hennes död. — om någon sådan irring egt rum, om ett falskt rykte angående hennes död varit utspridt, skulle jag snart hafva märkt det; om hon lefvat, skulle hon fortfarande lyftat den årspension som jag anslagit henne. Sedan olyckan skedde, har ingen framkommit och gjort anspråk på de utlofvade penningarne; och hon skulle dessutom hafva skrifvit till mig, ty så var det ofverenskommet. Nej, den stackars va: relsen är både död och begrafven, och hennes fel såväl som hon sjelf.