Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 1

— ——— muntergöken Olivo, med sin älskliga solodansösdotter, har å Lorentsberg ej heller gjort briljanta aflarer. Och hvem kan vål säga något derom! Att man den herrligaste värafton hellre njuter af Guds fria natur än innestänger sig i ett gasupplyst rum, för avt se antingen den godmodigt lugne hr Tapperman och hans skinnpånäsanhalvande fru, eller ölvernaturliga trollerier Åohne präparation, eller en dans på teatertiljorna — deröfver må man ej undra. Göteborgs toeaterpublik har nu en gång för alla den vanan att sätta naturen framför konsten, åtminstone på vårsidan, och äfven deröfvor bör man ej forundra Big. Men hvad man med skal bor undra öfver, är det ringa intresse, som visades de olyckliga brandskadade i Majorna då hr Hessler anslog halfva behållningen af ett spektakel till dem. Att hr Hesslers goda vilja icke kröntes med den framgång, som den förtjenade, är lyckligtvis något i Göteborg sällsynt, och hvilket väl på annat sätt kommer att godtgöras. Men hvad gjorde hr Hessler sedan hans sällskap fått spela för en gles publik? Jo, han gaf en lätt förstådd pik åt alla de, hvilka ej bekymra sig om sina medmenniskor: han inskickade hela nettobehällningen, utan delning, till de brandskadade, och han är, låt älven vara att aftonens utgifter ej vorosä stora som vanligt, under alla förhållanden förtjent af tacksamhet. Hesslerska sällskapet har i går och i dag lemnat vår stad, som derefter länge nog torde få vänta på några dramatiska nöjen. Ty först i början af Juli lär den lilla Almlöfska fortruppen af Mindre teatern ankomma hit, för att sedan bereda plats för den här så godt kända och värderade stamtruppen, dubbelklöfverbladet PousetteKinmansson-Lagerqvist. Att Göteborg har utmärkta omgifningar, det är odisputabelt. Man besöke endast Örgrytetrakten, Delsjön, Slottsskogen och synnerligast trakten soder om Haga, och man skall genast finna att man, så godt som inpå ens näsa, har de mest förtjusande landtpartier, de angenämaste panoramor. Det är åtven glädjande att se, hurn kärleken ull denna vackra natur låter de förmögnare öfverallt här uppslå sina sommarboningar och, på samma gång de sjelfva njuta af naturer, i sin mån bidraga till dess sorskönande genom de medel som i detta fall stå meaniskan till buds. Sålunda reser sig den ena villan efter den andra i stadens närhet, spridande kring sig ordning och skönhet. För alt nu ej tala om de Dicksonska palatserna, vill kronikeskritvaren istället gora en tur till Annebergstrakten, och förmodar då att en stor del at hans benägna läsare skall blifva lika öfverraskad som han sjelf blef af hvad han der i dessa dagar fått skåda. Påen bergsklint, som annu i Mars månad detta år höjde sin kala hjessa i en liten lund står nu, i det närmaste fullfärdigt, en den allra lilla prydligaste villa. Den är uppförd af hrr Bark Warburg samt torde mera vara tillkommen (oberåknadt användandet af en hogst förtjusande point) för att visa detta bolags utmärkta arbete, än för någon vinst. Ty hela huset, med undantag af den i närheten af platsen timrade stommen, är förfärdigadt på bemälde herrars maskinetablissementihär i staden och derute endast hopsatt till den vackra byggnaden. Till denna har arkitekten Gegerteldt gifvit ritningen, och hvad han i andanom tänkt sig, det har äfven blifvit utfördt med stor finess och skicklighet. Ingen af villorna i stadens närhet kan uppvisa en sådan fronton som denna, enkel men smakfull, i troget genomförd renaissancestil. Men hvad är dock byggnadens så vackra yttre och dess komfortabla och rumbesparande inre mot den herrliga utsigten från dess fönster!