Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 1

skämta? Låt oss tala om något annat. Hvad är det jag hör? År William sämre nu? — Det tror jag icke, miss; han ser svag och klen ut, det kan ingen neka till, isynnerhet om aftnarne gör det en riktigt ondt att se honom; men jag skulle ej tro, att han sväfvar i någon fara, såsom vissa menniskor söka påstå. — Om jag får tro de rykten, som nått mig, så är han allvarsamt botad. — Hvem har sagt er det, miss ? — Guvernanten : hon påstod tillochmed att hon ej egde något hopp om gossen, och det låg härvid i hennes röst lika mycket förtviflan som i hennes ord. — Jag vet nog, att hon tror gossen vara mycket sjuk; hon har under de senaste dagarne flera gånger talat med mig om honom. — Illan skall hastigt slockna; ty ser ni, Joyce, han är uppidagen en afbild af sin mor, hvad lynnet beträffar, och hon var aldrig särdeles stark. Samma afton sutto miss Carlyle och lord Mount Severn bredvid hvarandra i soffan och drucko kaffe. Sir John Dobede och ett par andra herrar voro äfven tillstädes. Den unge Vane, Lucie och mr Carlyle spelade med hvarandra, och rummet genljöd af muntra skrattsalvor och utrop. Cornelia begagnade sig af detta gynsamma tillfälle och sade, vänd till grefven: — Är det verkligen bekräftadt, att lady Isabel är död? Grefven såg förvånad på den frågande. — Hvilken besynnerlig fråga ni gör mig, miss Carlyle. Död? Ja visst är hon död.