Göteborgsposten – 31 maj 1862, sida 1

gr:r-r—— — ——— staden, säsongen är förbi, och allt hvad lif och anda bar längtar till landet, som bjuder på skugga, grönska, fogelsång, färskt smör och oblandad mjölk. Om än väl mycket prosa ligger i önskningen att få njuta de båda senaste fördelarne, må man for en sådan ästundan ej klandra den i afseende å dessa behag ej bortskämde stadsbon. Sällan har väl en Kristi himmelsfärdsdag infallit under en mera gynnsam årtid än iår. Det är nu en gång för alla seden, hvilken sormodligen är jemnärig med vår kristna kult, att de, som träla och släpa här i verlden, på denna dag vilja höja åtminstone sina sinnen öfver det hvardagliga i jordebestyren. Derföre tågar äfven synnerligast den tjenande klassen så snart solen lyfter sig öfver horisonten (dessförinnan om tiden medgifver) ut från staden, för att tillbringa några timmar i fria naturen och få förglömma husbönders och matmödrars ofta obilliga fordringar och ännu oftare oförtjentare snäsor och tillrättavisningar. Såsom minne från dessa idylliska timmar (jemförda med de i köket, barnkammaren o. s. v.), hemfora alltid de återvändande såsom byte en väldig qvast af lundens gröna eller ängens brokiga vårtörstlingar, hvilken, satt i vatten, skall, åtminstone under den närmast kommande veckan, gifva ljfliga erinringar om de alltför snart fly dda timmarne på himmelfärdsmorgonen. Det är godt och väl att dylika uppfriskande nöjen eftersökas och kunna njutas af den arbetande klassen, men dessa minnen hvilka hemforas från utflygterna äro dock, ur ekonomisk synpunkt sedt, ett forderf. Ty då åtskilliga tusen personer skola i de allra närmaste omgifningarne åt sig bereda losqvastar, hvilka årligen växa i samma proportion som krinolinen gjort, måste derigenom ett våld begås mot naturen, hvilket till slut skall hämna sig. Det är en pitpropshuggning al löfträden, fast ej så förderflig som den verkliga, men i alla fall betydlige skadande. Dock, detta är endast förespelet till hvad om midsommar skall komma att ske, då man till roten plundrar den unga björkskogen för att skaffa sig några riksdalers inkomst och låta de träd, hvilka voro afsedda att utgöra en prydnad, ett skydd och en skuggande vän, såsom små telningar borttorka bakom den kakelugn, hvilken de under lyckligare förhållanden skulle i den långa nordiska vintern sätta i tillfälle att med värma samla familjkretsen kring sig och utbreda trefnad och behag. Men så är det här i Sverige. Nationalekonomien står på klena fötter, och den gamla inrotade fördomen att vi hafva ett outtömligt forråd af alla trädslag, synnerligast för bränsle, tyckes vara fast som hälleberget. Vi hafva dock den bedröfligaste erfarenhet om att så ej är i våra Svältor, hvilka fordom prunkade med stolta ekskogar och nu, genom vårdslöshet och misshushållning, ej kunna frambringa annat än den knappt till intet tjenande ljungen samt några krymplingar till enebuskar, knappt värdiga att röka ett gåsbröst. Att det dessutom ej är så särdeles väl beställdt med våra gröfre skogar visas bäst deraf, att t. ex. Sveriges största skepp, hvilket nu under nära ett års tid härstädes undergått en kostsam och storartad reparation, här — här i Sveriges första handelsstad — ej kunnat finna tjenligt virke för sina kolossala master, utan måst hemta sådant från — England, dit vi oupphörligt i liflost skick utskeppa våra skogar. Under det nu så herrliga vädret måste naturligtvis de offentliga nöjena inomhus blitva tillbakasatta. Blott en ringa del af publiken har hr Hessler lyckats intressera för sina representatiorer, och den gamle glade ÄÄÖ——