Göteborgsposten – 30 maj 1862, sida 1

— Jeanne! svarade den föregifna fransyskan med sällsynt aplomb. — Ah, hvad är det? hvad är det? Det var en orolig folksamling. Cornelia skyndade till fönstret, åtföljd af Isabel. Det var dock snarare tvenne folksamlingar, ty på motsatta sidan om gatan såg man de röda komma; man benämnde Carlyles folk så för färgen på deras livrk. Man bemärkte en grupp verkliga gentlemen med mr Carlyle och lord Mount Severn i spetsen. Styrde de sina steg mot de gula, som ryckte fram från andra ändan af gatan och erbjödo en så vederstygglig anblick? Hvad är det för en, som de ha i spetsen för sig? Drake och den tjocke lagkarlen stödja honom; man skulle kunna tro honom vara en drunknad som åter blifvit uppfiskad, vattnet rinner ur hans bår, benen vackla och hans kläde, öro rifna i trasor. Bakom honom utsträcker sig ända til gatans mynning en lång svans, från hvilken höres tjut, skr och hvisslingar. De röda stanna förvånade, och lord Mounti Severn, hvars syn numera icke var så god som för tjugo år sedan, tog på sig binokeln. — Sir Francis Lenison? Är det möjligt? Ja, det är just han! Men hvem har bragt honom i detta tillstånd ? Carlyle rynkade ögonbrynen och fortsatte med snabbare steg sin väg. — Hvad är det? frågade någon af Carlyles vänner. — Det är Lenison! Har han träffats af någon olycka på jernvägen? Har lokomotivet sprutat vatten på honom? — Man har doppat honom litet, sade de gula med ett