Göteborgsposten – 30 maj 1862, sida 1

ss buro alla kungligt livrs. Ingenting fattades för att göra heder åt gästerna och visa konungens storartade gästfrihet. Utom officerarne voro äfven ett par civila fransmän och engelsmän inbjudna. General della Marmora var närvarande och, såsom jag tror, den ende italienske officeren i hela samlingen. Hvad jag bär berättat egde alltsammans rum före prins Napoleons ankomst. Denna länge väntade tilldragelse har nu inträffat. Han har anländt och blifvit emottagen med de hedersbevisningar man var skyldig honom såsom advokat för Italiens frihet och såsom svärson till dess suverän. Redan klockan 8 på morgonen den dag då prinsen skulle stiga i land stodo de tvenne bataljoner af national garde, som skulle göra vakt, uppställda och kavalleriet hörande till samma kår visade sina verkligen vackra uniformer. Här och der såg man ministrar och hofmän springa omkring i sina lysande fjärilsuniformer. Staden sjelf var dock likgiltig; det fanns inga dekorationer på gatorna, inga flaggor voro hissade, utom möjligen öfver någon fransmans dörr eller balkong. Alla som jag talade vid ansägo dock att besöket angick dem sjelfva och att det skulle komma att ha inflytande på dem i sin egenskap af det förenade Italiens folk. Deras resonnemanger och förhoppningar voro, det måste erkännas, temligen öfverspända; men de voro till sin karakter rent italienska och egde ej det ringaste af den bismak, som antagligen framför allt annat skulle behagat prins Napoleon. Frampå eftermiddagen då man här brukar hemta frisk luft, började vagnar och fotgängare samla sig på Santa Lucia, den bästa platsen för åskådandet af det väntade skådespelet. Viken utanför var vacker såsom den alltid är; i dess blanka yta — maestralevinden hade redan slumrat in — speglade sig de stora skeppen, den af hvita hus bekrandade motsatta kusten, och det mörka dystra berget der bakom. Ett stort antal båtar gledo latt och ljudlöst fram öfver vattnet. Först klockan 5 på eftermiddagen börJade de franska skeppen flagga och deras exempel foljdes nästan omedelbart at de italienska och engelska. En liten stund förflot och det mannades rå. Franska matroserna voro klädda i blått. De engelska buro nu blåa jackor och ej hvita såsom vid de tillfällen då Viktor Emanuel uppträder. Fästets kanoner tillkännagåtvo nu att prinsen uppträdt, och omkring klockan 6 gled den kejserhga jakten omkring redden vid Castello Nuovo och ankrade bredvid de franska skeppen i stället för att löpa in i kungliga hamnen. Man kan lätt förstå att dundrande saluter vid detta tillfälle visst icke saknades. En flotta af småbåtar, alla bärande italiensk tiagg, trängde omkring prinsens lustjakt och nästan hindrade passagen för hans slup. Tvenne andra båtar töljde med prinsens stab och svit. Hopen började derefter att draga sig uppåt Piazza Plebisoöto, för att få betrakta konungens gäst, då han inträdde i palatset. Det var en stor mängd personer församlade här, och helsningsropen voro ganska lifliga, men de inskränkte sig till de närmast kring palatset församlade och kommo ej från dem som stodo längre bort. Då prinsen åkte upp från arsenalen spelade musiken ÅPartant pour la Syrie, nationalgardet skyldrade och den kungliga vagnen försvann snart inom palatsets portar. Men folket ville ej skingra sig förrän det fått sin nyfikenhet fullkomligt tillfredsställd och började derföre klappa händerna. Efter omkring en fjerdedels timmas väntan öppnades balkongdörrarne och Viktor Emanuel utträdde ledande sin kejserlige måg vid handen. Bugningar, handklappningar och efverop följde, hvarefter de kungliga drogo sig tillbaka. ETTA — —