Göteborgsposten – 30 maj 1862, sida 1

dukar och skärp samt väldiga handklappningar lemnat katedralen, gick han åtföljd af Ratazzi och syndikern till storprioratets pa lats. Framför vagnen redo guidetrupper och efter den kom nationalgardet. Vid landstigningen emottogs hans majestät naturligtvis af auktoriteterna, prefekterna och ombud från de olika sällskaperna, i palatset emottog han en stor mängd personer af anseende och mönstrade derefter nationalgardet, som defilerade för honom. Efter detta skådespel emottog konungen domkapitlet och pesterskapet, olika kårer och några lärda sällskaper. På qvällen var det illumination. Bengaliska eldar, vaxljus och trefärgade stjornraketer gjorde att staden såg ut som hade man öfver den gjutit smält guld. Efter middagen begaf sig konungen till teatern, der man berättar att han skulle blifvit emottagen med en nästan vansinnig hänförelse. Konungen dröjde under baletten och till skådespelets första akt, men representationen blef så ofta afbruten af handklappningar och andra tecken till entusiastisk glädje, att det var omöjligt att fortfara med spelet. Konungen var mycket belåten och uppdrog åt syndikern att tacka messinaboarne för deras hjertliga emottagande. Hos prefekten lemnade han 15,000 lire för de fattiga och några barmhertighetsinrättningar, och klockan 5 följande morgon var han åter ombord på färd till Reggio, helgadt åt Garibaldi. Här dröjde konungen i tvenne timmar, helsad med samma entusiasm som i Messina, samt återkom kl. 2 e. m. till Neapel. Intill närvarande ögonblick har konungens resa varit en triumffärd. Den är i alla afseenden fullkomligt lyckad. Entusiasm har mött honom vid hvarje steg; blommor, ljus och alla detta fantasirika folks och detta sköna lands bästa gåfvor hafva bidragit till att gifva ett kraftigare uttryck åt den glädje som fyllt folkets hjertan. Denna nästan sagolika entusiasm skall ej, kan ej fortfara, men då den dör bort skall den dock i inbillningskraften qvarlemna intryck, hvilka ej skola utplånas, och en längtan efter konungen, som ej kan bli tillfredsställd förrän han kommit detta folk närmare och fått plats i landets hjerta — i hans länders naturliga hufvudstad. Jag betraktar derföre konungens resa som ett stort steg mot fullbordandet af italienarnes önskningar. En mycket lyckad fest gafs nyligen för officerarne på de engelska och franska skepp som legat i Neapels hamn under konungens besök derstädes. Konungen hade bjudit dem alla till Pompeii, der de undfägnades på ett iurstligt sätt. Klockan half åtta väntade kungliga vagnar vid hamnen för att hemta de mera uppsatte till jernvägsstationen, der 15 vagnar voro i ordning för att föra dem ill Pompeii. Kl. nio anlände gästerna dit och unno direktören och andra tjenstemän, anställda på stället, färdiga att föra dem omcring i de dödas stad. Grärningar anställdes ör tillfället och föremål af större eller minIre värde påträffades, såtom kärl af terra otta, några jernsaker och två eller tre guldorydnader. Huru värdelöst ett föremål i sig jelft ock må vara, så har det dock intresse, om det på detta sätt bringas i dagsljuset efer att ha legat begrafvet i årtusenden och, iksom de vid Pompeii funna uppenbarar ett mu utdödt folks hemligheter och lefnadssätt. Alla voro således förtjusta ofver sin framgång. Så snart morgonens arbeten voro slutade, injödos gästerna till en rik och yppig kollaion, uppdukad under ett tält på ett af Pomeii torg. Hvarje läckerhet som årstiden unde erbjuda var för handen; en stor mängd lika slags viner runno som vatten. Gästera voro omkring 150 till antalet. Servisen ade blifvit förd från Neapel och uppassarne INR XX-ÅXXX 20000 —