Göteborgsposten – 30 maj 1862, sida 1

— Nåd! nåd! skrek offret, hvars tänder skallrade i munnen af bäfvan. Nåd, för Guds skull! — För Guds skull! ett sådant oförskämdt kreatur! Och i en blink låg han i dammen. Han utstöter ett skri och får munnen full med det gröna stinkande vattnet, under det han kraflar sig fram bland grodor och snokar. Ett hånskratt, atföljat af vilda glädjerop, höres från folkmassan. En skock gatpojkar bildar i sin glädjeyrsel en ring af dämoner kring dammen och öfverlemnar sig åt förlustelsen af en helvetisk, vild rondo. Det var första gåogen de sågo en sådan pjes uppföras. Man drog åter upp honom ur detta slags gyttjebad, men det var hög tid. Aldrig har någon våt hund sett så beklagansvärd ut; han skälfde i alla leder, der han stod, blek, vanställd, knappast höljd i några trasor och skakade vattnet ifrån sig. Arbetarne skingrades lugnt, sedan de slutat sin sak. Pojkarne drogo sig några steg tillbaka, för att åskåda hvad som skulle följa, och äfven Cornelia gick sin väg. Den eländige, som stod der och backade tänderna vid kanten af dammen, var likväl ännu mindre bestört än lady Isabel, som också aflägsnade sig. Han gjorde verkligen en bedröflig figur, och det var samma man som hon utsett till sin riddare! Hvad tänkte hon nu om hans skönhet? Jag skulle hellre vilja säga er, hvad hon tänkte om sin forna dårskap. Cornelia yttrade icke ett ord. Hon fortfor att gå framåt med sänkt hufvud. Ibland kastade hon dock en genomträngande blick på m:me Vine, som då började rodna.