Göteborgsposten – 30 maj 1862, sida 1

från Vietri. Detsamma hände i Torre del Annunciata, der hela befolkningen stod och väntade. Staden var illuminerad, och bengaliska eldar spridde en bländande glans ofver den pittoreska scenen. Forst klockan tio på aftonen anlände konungen till Neapel, och här trotsar allmänhetens hänförelse all beskrifning. Folkhopen, som var ofantlig, bröt sig in på bangården och konungen kunde knappast uppstiga i sin vagn. Då detta slutligen lyckades, trängdes tolk af alla klasser så omkring honom, att man måste köra i gående. Gardisterna fingo befallning att lemna sina poster, och konungen var allena bland sitt tolk. Likväl var det slutligen omöjligt att komma framåt med vagnen, och de beridna nationalsardisterna voro tvungna att utropa: Hans Majestät har ännu icke ätit middag; om ni önskar visa er kärlek till honom, så låt honom få bege sig till palatset. I samma ögonblick öppnade sig hopen med ropet: Har Hans Maj:t icke ätit middag! Gå ur vägen ! På detta sätt inträdde Italiens utvalde konung i söderns hufvudstad, och medan han reste framåt, improviserades ett af dessa sköna skådespel, som ej kunna åstadkommas utom i ett sådant klimat som detta. Den som har varit i Neapel vet hvilken tillbedjan som visas den heliga jungfruns bild, då den efter mörkrets inbrott bäres till doende, och sådant var det skådespel jag vid detta tillfälle bevittnade. Folket rusade till fönstren och sträckte långt ut i den stilla luften ljus och lampor, som de tagit från sina bord; fagaderna af husen, som ett ögonblick förut blott voro mörka massor, glänste nu af ljus, och på detta sätt fortfor den lika vackra som egendomliga hyllningen staden igenom, alltestersom konungen tågade framåt och ända tills han vid 11-tiden anlände till sitt palats. Må denna entusiasm sortsara! Dagen derpå reste konungen till Sicilien. Detta besök fanns ej i programmet, men från Sicilien hade kommit deputationer med böner att H. Maj:ts måtte visa sig för sina undersåter på denna tjusande ö. Först afslogs denna bön, men den förnyades med sådan ifver, att konungen slutligen gaf efter, och jag tror att den första underrattelse om konungens afsigt som blef allmänheten bekant var de främmande skeppens saluter i hamnen vid afresan. Bland en röksky kunde man se den kungliga båten ros mot skeppet Marie Adelaide, och knappt hade konungen kommit ombord och natt sjunkit öfver scenen förrän franska flottan gaf en af dessa förskräckliga saluter, hvilka mera likna dånet från en sjösimulacre, sädan som jag förut beskrifvit, än en hyllning åt kungligheten; en, två, tre gånger upprepades saluten; de höga rökpelarne, upplysta af blixtar från kanongluggarne, stego upp öfver skeppen, medan de smäckra masterna och niggningens fina konturer allt då och då framträdde i djerf relief. De städer konungen på denna färd skulle besöka var Messina och Reggio hvarest Garibaldi landade, då han började detta märkvärdiga krigståg utan blodsutgjutelse som först slutade i Neapel. Då konungen landat i Messina, begaf han sig till Catedralen för att öfvervara Te Deum; gatorna voro öfverallt beströdda med blommor och effekten deraf utmärkt skön. Ofantliga folkhopar på gator och i fönster kommo med sina lefverop lutten att darra. På vägen tiil landningsplatsen var den kungliga slupen omgifven och följd af oräkneliga småbåtar, prydda med trefärgade flaggor. Artillerisalvor dånade från citadellet och uppfångades samt återgåfvos af de bakom staden liggande bergens ekon. Då konungen midt ibland störtbad af blommor, viftande med näsWBZ. F—t