Göteborgsposten – 28 maj 1862, sida 1

—— —— — — Alla dessa högprelatensiska gäster i Rom predika om hvarandra (om formiddagarne) i alla möjliga kyrkor och tempel, och dessa predikningar sakna icke sina ineidenspunkter. En erkebiskop af Mainz har sålunda hållit ett föredrag, deri han på det ömkligaste dräpt och forintat påtvedomets alla fionder. Napoleon II har dervid specielt blitvit slagtad, nästan som en japanesisk martyr; dock icke kanoniserad. (Det blir måhända tvärtom Napoleons sak att kanonisera vederbörande). Erkebiskopen har med hög röst och ganska positift förutsagt, att Frankrikes nuvarande kejsare skall sluta precist som Napoleon onkeln. Samtliga kardinaler äro eniga härom, att det franska kejsaredömet ej längre kan bestå; de hafva derför sina kardinalskäl. Pius den nionde har sjelt gratulerat prelaten af Mainz till hans Åuppbyggliga och sannt kristliga predikan, det är en entente cordiale, det är en ömsesidig förtjusning, det är en hoppfullhet, det är ett courage! I sjelfva verket torde flera af dessa påfvevänner vara ett stycke mera papistiska, än påfrven sjelf. Sådant händer icke sällan med ens goda vänner och anhängare. Och otta är det detta, som mest af allt förderfvar ens sak. Det går i vissa fall på samma sätt med Garibaldi och Garibaldisterna. Icke så alldeles få af dessa sistnämnda äro uppenbart mera garibaldiska, än generalen sjelt; och de sätta honom oupphörligen myror i hufvudet. Den hederliga Garibaldi kan icke mellan vänner yttra en halfdragen anda, förrän en handfull entusiastiska friska viljor draga svärdet helt ur skidan för att i handling uttöra hans halffodda önskan; han kan icke hvälfva det aldra minsta helt tyst och fundersamt i sitt hufvud, utan att några unga män genast gissa sig till alltsammans, göra deraf en hel revolutionsplan och ögonblickligtrusa åstad. Lyckas dådet, kommer man efteråt att bringa Garibaldi en hyllningsgärd af nya lagrar, om hvilka han knappast dromt, misslyckas det, kastar mar äfven på honom ett ansvar, som ban knappast är i stånd till att bära. Hans blotta namn blir honom en börda; den trycker honom till jorden med centnertyngden af en popularitet och en ära, den han ofta skulle önska sig befriad från, och hans brydsammaste göra är att natt och dag sitta och passa på den Eolssäck, i hvilken så många blåsväder och stormar äro inneslutna, på det att icke en eller annan liten otålig brusvind dock skall stjäla sig ut derur och ställa till oreda i den politiska naturen. Hur han aktar och vakar och kniper till om säcken, har dock olyckan nyligen händt. Det är verkligen några brusvindar, som sluppit ut. En liten skara garibaldister hatva i ett obevakadt ögonblick sarit med hvinande och munter vildhet upp i det italienska Tyrolens berg för att oppna den stora afgörande kampanjen för Venedig. Ingenting kunde i denna stund komma mera olägligt; det har lyckats den ordnade italienska myndigheten att få dessa olycksfåglar vid vingbenet, men saken är dermed endast till hältten hjelpt. Garibaldi vill naturligtvis frälsa sina garibaldister, men subordinationen går framför allt och han sjelf vet bäst hvad denna duger till. Kurirer mellan Victor Emanuel och Garibaldi, öfverläggningar mellan regeringen i Turin och den Åandra statsmakten i Garibaldis lilla kabinett! Ty hur han vänder sig, det är dock på Garibaldi allting i Italien ännu hänger, på denna i sitt slag alldeles ensamma medborgare, lika mycket Cincinnatus, som Cesar, denne allsmäktige puritanen, som helst döljer sig i den undangömdaste vrå, men hvars ord, lika mycket som hans svärd, likval betyder mera för Italien, än allt annat, än både Victor Emanuel och — ... 11 HA