Göteborgsposten – 28 maj 1862, sida 1

Barbara hade denna dag följt sin man ända till parkgrinden. Då hon vände tillbaka till slottet, märkte hon m:me Vine, som gick och promenerade med de båda barnen. — Hvad ni är röd, min mor! skrek lilla Lucie; huru är det fatt? — Jag är uppretad! svarade Barbara halft leende. — Och hvarför då? — Derföre att en person uppträdt, för att bestrida din far den lediga platsen i parlamentet. — Men han har ju rättighet dertill, sade den unge William lifligt, det är tillåtet för alla! — Det är sannt, men den person jag menar hade bort hålla sig på afständ, det är en föraktlig, dålig och sjunken varelse. — Hvad heter han? frågade William. — Sir Francis Lenison. Vid åhörandet af detta namn spratt lärarinnan ofrivilligt till; hon dolde ansigtet i sina händer och ett hest skri undslapp hennes läppar. — Hur är det fatt med er? sade Barbara och närmade sig lady Isabel. — Ingenting ... det är ingenting ... stammade den olyckliga qvinnan, en öfvergående smärta, det är allt! Mrs Carlyle stod tyst och tankfull, och fästade sina forskande blickar på lärarinnan, hvars läppar skälfde liksom under feberns inflytande. — Det är besynnerligt, sade Barbara inom sig, skulle hon händelsevis känna denne Francis Lenison? Och Barbara lät m:me Vine fortsätta sin promenad.