Göteborgsposten – 24 maj 1862, sida 1

rande höjd håller nu på att inredas, för a! ull hösten kunna mottaga samlingar och lät Jungar. Det har i dessa dagar erhållit e knpol å sitt ena torn (för de astronomisk iakttagelserna), hvilken ytterligare bidrage att hoja byggnadens utseende. Ått vi under veckan haft ett par elds vådor, är visserligen ingen nyhet (ue allttö larmande brandsignalerna hatva nog pånnnn derom); men udningarnes referenter harv. dock lemnat ett ocn annat korn qvar to kronikeskrifvaren. De hatva således ej om talat de djerlva räddningar och bergmugar hvilka en mängd personer utfsorde. Sälundsäg man t. ex. en pollskonstapel ur ett i väd ligaste belägenhet stadt hus komma utsla pande med tvenne barn, hvilka underordnat: omsorgen för bergandet at bohaget; har och der säg man personer bergar glas, porslin speglar och dylkt genom att utkasta den trån fönstren; på eu ställe hade en person lyckats rädda ett fat fisk från att blifva vid: vrändt och på ett annat stalle ryckte el person med djerse mod undan lägorna en spann med vaiten uu! De Irnviluiga arbe: tade i silt avletes svett, så att mangen al dem, efter de anstrangande ummarne, säg ut som en eldare vid eu ängmaskm, en sotare eller en neger. Deras arbete visste ock älskilliga att lekambgen understödja. Salunda såg man en mangd kärror med porter från Carnegieska bruken, andra med ol o. s. V., hvilka gratis stodo tillgängliga för de arbetande. Att elden vid sista stora branden kunde hejdas der det nu skedde, torde till en god del, förutom raskheten hos sprutservisen, tå tillskritvas det i rattan tid at ivenne högst ansedda mån till sluckningsmanskapet gjorda upprop, då detta tvekade att nedrilva de tvenne byggnader, vid hvilka nu elden hejdades, nedrit dem; vi ansvara för töljderna! En högst ansenhg forlust syntes under branden knappt kunna undgå att drabba hrr B. E. Dahlgrens, Grönvall C:os och L. G. Brauis C:os brådgardar, men genom att uppbäda allt enskildt manskap samt dessutom engagera så mycket dylikt som kunde ofverkommas och förse dem med spänner och vatten, förebyggdes dock denna olycka, och värlastningarne af trävaror från dessa brädsärdar kunna fortsarande pågå. Hvad man vid denna eldsvåda saknade var en läkare, om genast kunde gifva värd åt de många personer, hvilka bletvo skadade. Vid eldsvätor i London uppslår alltid en läkare, dertill ngagerad, sitt nogqvarter i närheten at eldsådan och detta utmärkes med en viss lykta ch en transparent skylt. bå veta alla livari le genast skola vända sig, lör att få hjelp; ch detta har visat sig vara en inrättunng t särdeles praktisk nyda. Det vore kanke ej ur vägen att söka arrangera något ylikt. Det är ett eget sammanträffande, hvilket nan ofta haft tilltälle observera, att en eldsåda vanligen utbryter såsnart frivilliga brandären annonserar en sammankomst: liksom ck att en eldsvåda härstädes vanligen straxt uoljes at en eller två dylika. Det torde ej ör alla vara kändt, hvilka egendomliga beämningar tomterna i Majorna hatva i Jordeoken. Elter dem skulle man på följande ut beskritvit sista eldsvådan: Elden ut röt i Joris (förmodligen af en stråle frän ans äskvigg), forhärjade Sankt Jöran, COimbus, Lejonet, Svärdfisken, Kronohjorten ch aderton af Väder-ågens vingar; skadade etydligt Venus och Cupido samt äfven Caeleoparden och Enhörningen. — Bland dell emska ruinerna qvarstär artisten G. Bruse i anspråkslösa och stilla hem såsom en as 1 öknen; men de träd som törr skuggadeft ustens hem och nu kraftigt afvärjde detl4 —