Göteborgsposten – 24 maj 1862, sida 1

— Huru är det fatt? — Han synes mig vara mycket sjuk i qväll; hans blick ingifver mig fruktan. Alla tre begåfvo sig i hast till det stackars barnet, som nu låg utsträckt på golfvet och sof lugnt. Carlyle stannade och betraktade några ögonblick uppmärksamt och under tystnad gossen. — Men hvarföre har han så der lagt sig på golfvet? frågade Barbara. — Det är en vana som han fått, genmälte Isabel; så snart det blir mörkt, vill han gerna lägga sig så der. Jag har flere gånger velat bära honom bort till kanapsen, men han har aldrig velat gå in derpå. — Om detta är hans önskan, bör man ej sätta sig deremot, fortfor Carlyle med sorgblandad stämma. — IIvem är der? Är det ni, min far? ropade den unge gossen, som i detsamma vaknade upp. — Ja, mitt barn, det är jag; är du sjuk i qväll? — N.j, jag är icke sjuk, men jag känner mig trött. — Hvarför lägger du dig så der på golfvet? — Jag tycker så mycket om det, win far. Ni vet ju, att jag förlorat min lilla hvita kanin? — Nej! sade Carlyle; se så, stig upp och kom och berätta mig huru det tillgått. — Jag vet ej huru det skett, fortfor gossen och gjorde en ansträngning för att sätta sig upp trädgårdsmästaren bar berättat det för Lucie. Jag har ej varit ute, jag var för trött; jag är alltid trött. — Har du nämnt detta för doktorn ?