Göteborgsposten – 21 maj 1862, sida 1

Det äldsta af de båda barnen, Lucie, var nu en förtjusande och behagfull flicka om åtta år; det andra, William, var en gosse med sjuklig blick och krassligt utseende. De liknade båda på ett förvånande sätt sin mor, åtminstone sådan hon såg ut i forna dagar: det var samma fina anletsdrag, samma skära och lätt färgade by, samma smäktande och ömma ögon, som förr gjorde henne så tilldragande. Hon skulle velat öfverhölja dem med sina varma kyssar, men hon vågade det icke; nej, hon vågade det ej, ty hon fruktade att hon skulle förråda sig, hon fruktade isynnerhet för att bli öfverraskad som ayss. Hon betvang sig derföre och gjorde våld på sig så godt hon kunde, i det hon tryckte handen härdt mot det lidande modershjertat. — Är det ni som skall bli vår lärarinna, sade gossen. — Ja, och vi skola bli goda vänner, hoppas jag. — Ja, hvarföre icke? fortfor William; vi voro alltid goda vänner med miss Manning, vår första guvernant. Vet ni hvad, tillade han, jag skall snart börja läsa latin? ja, så fort jag blir fri från min hosta. Säg, kan ni undervisa mig i latinet? — Nej, svarade Isabel, jag känner detta språk för litet, att kunna meddela lektioner deri. — Det förvånar mig icke, återtog gossen, min far har sagt mig, att det icke var troligt, det ni kände detta språk, och han har derföre lofvat mig att bedja mr Kane åtaga sig denna del af min uppfostran. — Mr Kane? upprepade lady Isabel, musikläraren Kane?