Göteborgsposten – 21 maj 1862, sida 1

—e——7—— suck, har äterkallat i mitt minne en liten gosse som jag förlorat! Ni förstär mig väl, icke sannt? Wilson trodde sig böra af artighet svara ja, men inom sig var hon fullt öfvertygad om att den nya guvernantens hjerna var något vimmelkantig. Efter att hafva med henne vexlat ytterligare några ord, vände Wilson sig till den lille Archibald, som stod bredvid Isabel och med komisk uppmärksamhet betraktade hennes blåa glasögon. — IIvarföre har ni sprungit ifrån mig så der, elake pojke? utropade Wilson och tog gossen hårdt i armen; hvarföre tog ni qvastkäppen med er? Jag hade ju förbjudit er det; jag skall klaga för er mor. Wilson började härvid temligen våldsamt skaka gossen. — Jag ber er, sade Isabel, gör honom ej illa. — Illa! upprepade tjenarinnan; ah, ni känner icke den vildbasaren! Om man då och då gåfve honom några duktiga risbastur, skulle det göra honom godt, det ansvarar jag er för! Men man vill tyvärr här icke medgifva mig en sådan rättighet, hvarförutan man min själ ej kan få folk af slyngeln. Wilson skakade åter Archibald, tog sedan hans hand och drog honom ut ur rummet, lemnande Isabel ensam med sin smärta och sitt raseri öfver att nu icke kunna afskeda denna piga, genom att säga till henne: Detta barn är mitt, jag förbjuder er att slå det! ... Hon gick ned på sitt rum. Frukosten var serverad, och i rummet nästintill befann sig Joyce med de båda andra barnen. Joyce aflägsnade sig genast, då hon såg den nya guvernanten inträda.