Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 1

hänförelse trängdes kring Viktor Emanuel! Ekipaget gick på konungens belallning blott långsamt framåt, medan han mottog boneskrilter af somliga och uppmuntrade andra. Man kunde trott att dessa sydländska naturer skulle bli sorryckta af glädje och entusiasm. Stanna hos oss! ropade de af bjertat och tillade derefter till hvarandra: Hvem kunde tro att konungen skulle tala till oss så frit och så vänligt?, Utsigten då man färdas ned till Salerno är en at de herrligaste i verlden. Kusten gör en tvär böjning utanför staden. Man kan ej utan beundran blicka ned på densamma der den ligger utefter sjostranden och småningom höjer sig på viuranksklädda böjder, medan man här och der på små vulkaniska kullar ser feodala slott eller pittoreska torn. Nedåt knsten sträcker sig utsigten ända till Pestum, hvars tempel framskymta, samt till Punta Licosa och Policastroviken, medan man i bakgrunden har de höga Apenninerna. Husens fagader äro höljda af brokiga tapeter, flaggor svaja från hvarje fönster, triuwmtbågar, lyckonskningsinskrifter, allt hvad inbillningskraften kunnat uttänka finnes der for att välkomna Italiens konung. Lange letve folkets konung, det törenade Italiens konuug! Länge letve det förenade Italiens konung i Capitohum! Sådane ungelär voro till sitt innehåll inskriptionerna. Ej heller var Garibaldi glömd. Djupt i Salernoboarnes hjertan gömmes han såsom en al deras heligaste skatter. Med blommor betäckta kolonner, sorenade genom blomsterfestoner, voro uppförda utefter den gata der konungen skulle passera. På piedestalen till hvarochen af dem lä stes namnet på någon af det sig pånyttsodande Lialien vunnen seger. Helo provinsens befolkning hade ström: mat till för att omottaga konungen. Fönster tak och träd voro fullpackade al menniskor, och på gatorna såg man ett haf af folk. Mera hjerthga glädjerop ha väl aldrig af en monark blifvit hörda. Der gatan blef trångare follo buketter och blommor likt skyar öfver konun gens vagn och midt under den vansinnigaste entusiasm nådde han intendentspalatset. Har trädde derefter ut på balkongen och visade sig. Vivas! ropades om och omigen och glädjetårar föllo ymnigt. Konungen bugade sig hjertligt och drog sig derefter tillbaka föl för att intaga n gra förfriskningar. Han ga sedermera företräde åt deputationer från en mång mindre platser i grannskapet. Alla mot: togos med den utmärktaste vänlighet och konungen talade uppmuntrande om deras ge: mensamma förhoppningar. Alla svarade a de lade sin egendom och sina lif tör hans majestäts fötter och att de ville offra allt föl honom och för sitt land. Presterskapet var temligen väl representeradt, ty de visste, yttrade en medlem af detsamma, vatt hela deras tillvaro beror på den lojalitet de visa Men vi lemna all denna glädje, all den hänförelse, som i Salerno rådde på denna dag. Det var ett skådespel att bevittna, icke att beskrifva. Man kan blott tala om vivasoch blommor och entusiasm; men det gifvetusende drag i en sådan tafla, hvilka inbill ningskraften och hjertat kunna fatta, men sor pennan ej förmår återgifva. Och nu till en eller två nyktra slutsat ser, om man efter något sådant kan vara nyk. ter. Denna demonstration var ej tillgjord den var frivillig och uppriktig. För pennin gar kunde man ha sått blommor, men ej de rökoffer som ur hvarje hjerta erbjöds Italiens konung. Det fanns ingen anstrykning af re publikanism i allt detta; hänförelsen var hel och hållet monarkisk och Viktor Emanuel va den man som folket utkorat. En bourbonis skulle ha blifvit sliten i stycken. Det ha da mnersoner.r som man har under ben. Han