Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 1

ben. Han var blott sex månader gammal, men han hade, enligt modrens påstående, en mans hela själ och kloka förstånd. Under det lady Isabel betraktade skådespelet af denna unga moder, som riktigt begrafde i sina armar den älskade lille, kunde hon ej afhålla sig från att tänka på, att äfven bon förr satt i samma länstol och i samma rum med en liten varelse på knäet, som hon insöfde med sina kyssar. Wilson riktigt slukade Isabel med sina blickar. Hon hade aldrig sett en så ful och af naturen obehaglig qvinna som den nya lärarinnan. Det förfärligaste var dock enligt hennes åsigt de blåa glasögonen, och hvad kläderna angick, frågade hon nyfiket sig sjelf hvarifrån de kunde förskrifva sig, så löjliga voro de till form och snitt. När hon noga granskat Isabel från hjessan till fotabjället, aflägsnade hon sig förvånad och tyst. Mrs Carlyle lät barnet dansa på sina knän, tryckte det mot sitt modersbröst, öfverhöljde det med kärleksfulla kyssar, reste sig upp med den lille i sina armar och närmade sig lady Isabel. — Har ni någonsin sett ett så vackert barn? utbrast hon. — Det är verkligen ctt mycket vackert barn, framstammade Isabel; men tillåt mig säga er, m:me att gossen icke liknar er. — Nej, det vet jag, genmälte Barbara; han är en lefvande afbild af sin far, min älskade man. — Mr Carlyle måste då vara en mycket vacker karl, inflickade den stackars guvernanten.