Göteborgsposten – 20 maj 1862, sida 1

att beskrifva scenens underbara effekt. De tä a rökpelarne som höjde sig öfvor skeppen och blefvo synliga i blixtrarne från kanonen; salvornas väldiga dån, upprepadt och om mojligt förstärkt af ekot; skotten från refflorna, lekande likt eluflaggor kring riggningen, hvars fina linier tycktes målade på hbmlahvaltvets mörka bakgrund; de oräkneliga små båtarne som svärmade på sjön emellan flottan och land, — allt utgjorde ett nytt och glänsande skådespel, som skulle ha utgjort ett studium för en målare och hvilket hänförde alla som bevittnade det. Ekipagerna på stranden började just återvända, då ridån äter gick upp och en scen af magisk skönhet visade sig. Hvartenda skepp var från skrofvet och upp ull masternas toppar illuminerat med tretärgade eldar. Hvarje kanonglugg var så att säga målad med eld, och en artist skulle kunnat taga fullkomligt korrekta afbildningar af hvilket skepp i hela flottan han behagade. Men ljus efter ljus slocknade ånyo och mörkret föll åter öfver den mest glänsande syn väl någon kan ha haft. Tisdagen den 6 maj var stor bal i kungliga palatset. Omkring konungen såg man vicekonungen af Egypten med Mustapha Pascha, hans brorson, Ratazzi och Persano, gesandterna för Sverige, Turkiet, Portugal, Brasilien, Belgien och Grekland. Frankrike var ej representeradt, emedan M. Benedetti för tillfället led af gikt, ej heller England, enär dess sändebud sir James Hudson först sent på aftonen anlände från Rom. Hela konsularkåren var närvarande i den lysande samlingen och likaledes de fransyska amiralerna. Samlingen utgjorde nära 3, 500 personer, bland hvilka största antalet utgjordes af den liberala aristokratien, af utmärkta främlingar och män af medelklassen, isynnerhet handiande. Det länder till Viktor Emanuels stora heder, att då under bourbonernna hvarje sramåtskridandets och företagsamhetens man uteslöts från konungens närhet, så drager deremot Viktor Emanuel till sig en hvar som bidrager till hans lands förkofran. Generalskan Della Marmora gjorde les honneurs som värdinna, och både hon och generalen risade sin vanliga tillgänglighet. Men man tänkte ej på någon annan än Viktor Emanuel, och hans sätt kunde verkligen ej ha varit mera vänligt och, i ordets bästa bemärkelse, o-kungligt. Kunglighetens tillbakadragenhet hade blifvit at honom lagd åsido, suvenären blandade sig som en vän bland sina undersåter, uppmuntrande och välönskande dem. Omkring klockan elfva på aftonen lemnade konungen balen, ty han brukar lägga sig tidigt, men dansen fortsattes tills dagen bröt in. Onsdagen den 7 Maj företog konungen en resa till Salerno der man länge väntat att lå gitva sina hänförda känslor luft. Redan vid Torre del Greco såg man de af den sista jordbäfningen mer än till hälften förstörda husen prydda med flaggor; vid Torre del Annunziata, ryktbar för sina makaroni, såg man öfverallt trefärgade banr, likaledes i det flitiga Scafari och i Angri med dess rosenhäckar. Ötverallt var lif, äfven ute på landet, som ofverflodade på all vårens och sommarens rikedom och skönhet. Man skulle verkligen ej behöft att röra ett finger för att välkomna konungen, ty aldrig såg man en mera glänsande skön natur än den, som bär bländade ögat genom sitt öfvermått på rikedom och ljus. Ju längre konungen färdades framåt dess större blef entusiasmen. Ölverallt blommor, brokiga fanor, af hänförelse strålande anleten och glädjerop. På hela vägen emellan Victori och Salerno (nära en half sv. mil) voro på båda sidor pålar fästade i marken med mellanrum af 20 å 30 fot. Dessa pålar voro klädda med myrten och från deras toppar fladdrade trefärgade fanor. Hvwvilken tät massa af menskliga varelser som i