Göteborgsposten – 14 maj 1862, sida 1

källare, sina skafferier till Venedig, för att der fira de saliga martyrerna under mera lugna vilkor, i skydd af fullt devouerade österrikiska bajonetter. Han borde ha tänkt på detta förr. Venedig är just en stad för både verldslga och gudliga banketter; glas har den sjelf, som ingen annan plats på jorden, och Wien har den ju inpå näsan på sig! Den franske generalen Goyon håller på med inspektion öfver sina trupper i Rom. Det tyckes afgjordt att han deretter lemnar sin post derstädes för att i Paris helsa sin tru som senatorska. Lavalette kommer igen för alt göra sura miner åt kardinal Antonelli. Prins Napoleon går till Neapel för att besöka sin svärfar och med detsamma kika småförargligt in i kyrkostaten. Situationen är, som sagdt, allt annat än treflig för kristendomens förste; han omgifves å ena sidan af oangenäma fysionomier och han har å andra sidan vänner, som karessera honom ihjäl. Gud bevare mig för mina vänner! Merciers afresa till Richmond sysselsätter ännu alltjemt de klokaste politiska hufvuden och den engelska pressen kan framförallt icke försona sig med den tanken, att härunder skulle ligga något annat och mer, än blow det bekanta tobaksblads-intresset. Har denna sak varit allvarsam redan förut, bur skall den icke blifva det dubbelt, sedan nu äfven den svenska chargs daffairen i Washington, grefve Piper, atrest åt samma håll? Sverige har uppenbart inga speciella tobaks intressen att bevaka, åtminstone inga magasiner i Richmond, vi hatva ingen kommersiell pretext, så som Frankrike, och vår diplomat i Nordamerika har icke ett grosshandlarnamn, som den franska, utan ett namn med ljud. Der måste alltså ovilkorligen politiken hgga på botten och då, hoilken politik? År det meningen att for Sverige-Norges räkning afsluta ott separatförbund med Sydstaterna, erkänna negerslafveriet och taga bomull för den visade tjensten? Eller är det grefve Pipers uppgift att medla mellan Davis och Lincoln, talande förnuft för båda parterna, visande på Merrimac för den ena, på Monitor för den andra, erinrande dem om Nordamerikas Gustaf Wasa, general Washington, i nödfall hotande , dem med grefve Manderström? Vi tvifla icke på, att grefve Piper, en ny Oxenstjerna, skall, i hvad han sälunda gör, fläta en frisk lager i sin grefvekrona, men — hvad skall England säga der. om? hvad menar lord Palmerston och i hvad dager skola vi stå inför Times? Vär diplomati spelar här ett hogt spel. Men den har gjort det förr, t. ex. i den schweiziska frågan, och det är vår tröst att den dock kom välbergad och helskinnad derifrån. (Vi önska i parentes, att kejsarn af Frankrike må komma lika väl från den mexikanska frågan.) Detta är affären i vester. Det drager sig ihop till en annan i öster. Persien har förklarat Herat krig. Nu är detta visserligen en sak, som kunde ha lof att passera oss skäligen obemärkt förbi, ty våra intressen i Persien äro dock ännu färre, än i Amerika, och Herat är — så vidt jag vet — ett rike utom kretwen för vår diplomatiska mångverksamhet; men saken är allvarsammare, än den synes vid första ögonkastet, ty bakom Persien står Ryssland och bakom Herat står England, och det är icke omöjligt, att både Herat och Persien här icke äro annat, än tvenne långa stakar, hvarmed Ryssland och England vilja peta hvarandra i ögonen, istället för att direkt gå på med händerna. England skickar redan trupper från Ostindien till , Herats hjelp, Ryssland har förmodligen i Persien redan hela regementer. Tränga dessa senare genom Herat in på Oetindiens gräns, pass på! heter det EO —————EEEEE————— VVE