Göteborgsposten – 14 maj 1862, sida 1

Nittonde Kapitlet: Den gamle Dill och hans krås. En vacker morgon i juni mänad var hela West Tyrne i rörelse och en ovanlig lislighet rådde bland dess innevänare, som i stora skaror styrde sina steg till kyrkan 8:t Jude. Och hvad var väl orsaken till allt detta väsen? Barbara skulle gifta sig. Miss Carlyle spelade martyr och envisades, i sitt förakt för denna ståt och förevisning som hon kallade det, att stanna i sitt forna hem, dit hon inbjudit Carlyles barn, Joyce och guvernanten att tillbringa dagen. Dill blottställde sig förfärligt denna morgon och kunde skatta sig lycklig att han den här gången slapp ur knipan för bättre pris än vid Carlyleis förra giftermål. Klockan tio infann han sig hos miss Cornelia, för att lyckönska henne till den nya förening hennes bror skulle ingå. Den gode mannen vidhängde sina gamla vanor, och ansåg artigheten och den goda tonen fordra ett sådant steg. Cornelia satt i matsalen, då förste skrifvaren gjorde sitt inträde. — Gode Gud! hvad vill detta säga? utbrast hon vid hans åsyn. — Huru, hvad vill det säga? svarade den gamle Dill, sårad i sin egenkärlek. Det är ju jag, miss, er ödmjukaste tjenare. Jag ämnar mig på min förträfflige herres bröllop och ansåg mig derför böra göra stor toilette. Se sjelf, om jag icke är riktigt grannt utstyrd.