Göteborgsposten – 14 maj 1862, sida 1

Riksråd, ett stort helstatsparlament, hvaråt verlden egnar foga uppmark-amhet, men hvilket dock har sin åtminstone ratt bikanta sida. Regeringen häller der från morgon tll atton tal al mycken eloquens om allt det förträflliga den vill och skall åstaukomma och spenderar på otacksamma de mest gyldene lotten. Inblandningspolluken i Italien är valldeles ofvergilven, man hjelper ej längre ens kung Bomba d. y., man amnar der nu endast sä godt man kan försvara det lilla man har qvar, 0. S. v. o. s. v. Men medan regeringen sålunda står och uttommer sig i de skönaste expektorationer, försvinner ur församlingen forst en, så wwå, så uo, så femuio, och det skall en vacker dag salunda inträffa, att ministeren kommer att tala tor tomma väggar. Få äro de, som rikrige tro på kabnettets redga afsigter, måvga arv de, som hänfullt vända ryggen deråt. Det har kommit så långt 1 Österrike, att snart sagdt ingen regering der aumera kan ha kredit, kronan har så lange gycklat med goda lotten och med ädla töresatser, alt dess heliga törsakringar ej längre hafva kurs på marknaden, man ur österrikisk regering detta är nog, det år detsamma, som att man är lofsesbrytare, lurifax, oberäknelig; men den verkställer verkligen denna gång något af sina goda föresatser, den uträttar något, som verkligen ej är så rasande, — så mycket sämre sor oss, — ropa wiljonerna — ty då blifva vi mindre lätt ar med den! Det hvilar ett oblidt ode ofver alla dessa 8. k. helstater och det är uppenbart, att deras ud är ute. Lika litet, som det visat sig kunna lyckas, att i Danmark bilda en kounstitutionel helhet at danskar och holstemare, lika litet går det för sig, att knåda tyskar, ungrare, polackar, böhmare och italienare ihop ull en sammanhällande deg, tör att deraf baka ett enda valsmakligt och aputligt Wienerbröd. En bagare, som Carl den Store, skall aldrig mera uppstå, det kan man vara fullt törvissad om, och i det hela taget bakas ej längre de stora staterna, de bryggas snarare, rättare: de brygga sig nästan sjelfva. Det står längre eller kortare tid och jäser, derefter — är det en vacker morgon färdigt, efter vissa kemiska naturlager och valfrändskaper. Så har det gått i Italien. Det har varit veckans prakttelegrammer, de hvilka berättat oss om Viktor Emanuels triumfer i Neapel. Intet har-stört den entusia-m, hvarmed Italiens konung der blifvit mottagen. Vi tala icke om den Åarresterade majoren, som lär vara hufvudet för en sammansvärjning mot den italienske monarkens lif; på sätt och vis hörer äfven detta med till pjesen; en god konspiration, n. b. när den blir uppdagad i tid, skadar aldrig effekten at en konungs högtidliga uppträdande bland sitt folk, verkar tvärtom ofta till ökande af hans popularitet. I hvad fall som helst njuter Viktor Emanuel i fullt mål tillfredsställelsen at sitt verk och han har rätt dertill. Han skall endast kunna njuta den i ytterligare rågadt mått den dag han som Italiens konung gör sitt intåg i Rom. I sjelfva verket tecknar det sig till att han skall upplefva denna stolta dag. Den romerska frågan synes hafva hvad man kallar: inträdt i ett nytt stadium. Fransmännen skola icke draga derifrån, men det är möjligt, att Sardimerna skola draga derin. De franska trupperna maka endast åt sig en smula och goda vänner få alltid plats. I fall detta sker, är nästa steget helt naturligt, att italienarne fullständigt öfvertaga den franska honnörs-ockupationens roll. Pius den Nionde börjar uppenbart finna situationen obehaglig och det glunkas redan om att han ämnar inställa sin japanska martyrfest. Hvilken otur! Eller låter han flytta sitt kök, sin vin