Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 2

inropad. — I samma anda yttrar eig Spenersche Zeitung, hvilken äfven egnar konstnärinnan varma loford för de utförda moderna styckena och förklarar att hon i dem sä väl som i de klassiska numren utmärkte sig genom ett mästerligt och eldigt föredrag samt klara och fint nyanserade passager. Honsbesitter en synnerlig gåfva att likasom för själens öga framställa konst-heroernas skapelser. Ny poststation kommer att den 1 nästa Juli öppnas vid Sörby jernvägs-station, och har generalpoststyrelsen förordnat inspektoren J. A. Linåqvister att tillsvidare vara föreståndare för nämnde station, som kommer att lyda under postkantoret i Falköping. Danmark och en europeisk kongress. Den Hallska ministeren i Danmark börjar nu slutligen skörda sina gerningars lön. H. exc. utrikesministern och konseljpresidenten Hall har kommit i ett bryderi, ur hvilket han ej tyckes kunna på något sätt reda sig. De långa och tråkiga noter, som han vexlat med Tyskland, ha ingalunda klarat situationen och gjort frågan tydlig för den allmänna meningen i Europa. Vi befinna oss i densamma nu på just den ståndpukt, som föregick 1848 och 1849 års händelser: Tyskland vill nemligen nu, i strid mot förut gifna, högtidliga löften, draga under sitt forum äfven hertigdömet Slesvig och protesterar mot alla hr Halls protester. Det skulle vara löjligt, om det icke vore så allvarsamt. Genom Tysklands egen medverkan och andra makters biträde bragtes efter upprorets slut till verlden det halfgångna fostret af en helstatsförfattning (den första bocken af danska regeringen, ty derigenom fick Tyskland åter inblandningsrätt), uttryckt i riksrådet; danska regeringen lofvade att ej införlifva Slesvig med konungariket Danmark (den andra bocken). I enlighet med nämnda helstatsförfattning inkallades icke rådet för någon tid sedan. Holstein sände inga medlemmar, från Slesvig kommo alla, utom två. Dessa 2 protesterade i Tyskland (har man väl någonsin hört sådant förr?) mot riksrådets kompetens, då Holstein saknades i detsamma. Detta var tillräckligt för Tyskland, som genast påstod riksrådet ogiltigt och påminte om Danmarks ofvannämnda löfte af 1851 och 52, liksom om Slesvigs och konungariket Danmarks riksrådsmedlemmars sammanträde skulle vara ett slags inkorporation. Märk: Tyskland hade sjelf gynnat helstatsförfattningen, och för det Holstein visade sig bångstyrigt, skulle väl icke danska regeringen försumma sina öfriga landamären — hade hon gjort det, hade hon icke sammankallat riksrådet, skulle möjligen Tyskland ha protesterat mot detta, ty dess logik är besynnerlig. Emellertid har detta Tysklands steg mot Danmark väckt stort uppseende och den europeiska pressen (med undantag af den tyska naturligtvis) har nästan enstämmigt med skärpa klandrat denna Tysklande inblandningslusta. Men mot denna förmår hr Hall med all sin smidighet ingenting. Han förklarar Slesvig rentut icke angå Tyskland, men Tyskland är envist och förklarar sig ge hans påståenden en god dag. På detta sätt hålles emellertid frågan öppen, tills holsteinska och slesvigska ständerna snart skola hvar i sin stad sammanträda — och då skall man skunna få se de tyska intrigerna i hela deras sglans. Hr Hall, som säkert skulle, såframt han hyllat den fasta och bestämda EiderpoliTtik, man allmänt trodde vara hans innersta TItanke, kunnat rycka hela danska nationen med sig, så stor var hans popularitet, har bokstafligen kört fast och kommer ej ur fläcken med sin kabriolett. Genom sin sväfvande hållning, genom sin kameleontiska tärgskiftning, sin podagerlika känning af vädret, har han lyckats lulla danska regeringen i sömn, sså att denna nu icke har ögonen öppna för verkligt hotande faror, utan förtroendefullt litar på hans advokatoriska spetsfundighet. Men, som sagdt, hr Hall har kört fast ooh nu vill han, såsom vi antaga i förening med åtskilliga andra statsmän, åstadkomma en europeisk kongress för den dansk-tyska tvistens lösning. Så berätta åtminstone de danska tidningarne. Af en kanske väl långt drifven skuggrädsla, opponera dock dessa senare sig mot en dylik kongress, å hvilken de besara Danmark skola draga kortaste strået Detta är väl ingalunda troligt, ty allmänna meningen står ju ovedersägligen på Dan. marks sida, och Tyskland är ingalunda populärt; men en kongress i denna stund är kan: rlske ett väl afgörande steg, på hvilket mar