Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 2

Thorn anländt. Carlyle syntes något öfverrasskad af detta oväntade besök, ty han trodde majoren nu vara långt ifrån West Lynne. Han begaf sig till salongen och Cornelia ringde på Joyce. Huru underligt, hon tänkte ej ens på att uppresa sig mot förvisningsdomen. Hon hade alltid inom sig trott, att, om hennes bror skulle gifta om sig, skulle hon nödgas säga huset farväl. — Joyce, sade hon med en tvär och vredgad ton, er hnsbonde har åter låtit fånga sig, och eftersom jag ej vill falla honom besvärlig, så lemnar jag både honom och East Lynne. Vill ni göra likaså, flytta med mig och vara min förtrogna tjenarinna som förut? — Hvad säger ni, miss? utropade Joyce häpen. Hvad har då tagit vid herrne — Han bar återigen blifvit lurad af en kjortel. Hör nu, hvilketdera föredrager ni, att stanna qvar eller följa mig? — Att följa er miss, men ... men på ett vilkor. — Och det är? — Ni känner det löfte jag gifvit lady Isabel! Detta löfte, som hon tog utaf mig, då hon trodde sig vara nära att dö, löftet om att aldrig lemna hennes barn. — Ja, men det finnes något, hvarpå ni icke tänkt, Joyce! Skall man väl tillåta er att stanna qvar, då en ny herrskarinna kommit i huset? — Det är sannt, sade Joyce tankfullt, man skall måhända jaga bort mig! Jag skall tänka öfver allt det här, tillade hon, och jag skall något senare lemna er svar. ss ee . . . 8 . 2