Göteborgsposten – 13 maj 1862, sida 2

— Al, hvilken förfärlig resa! utbrast major Thorn onder sitt samtal med Carlyle. Regn, hagel, åska, en qvåsvande värme, allt kom på en gång, såfort jag anträdde färden! Öfver jernvägsspåren låg flere tum djup 3nö, och vi måste dröja i två timmar på en enda station. — Tänker ni stanna någon tid i West Lynne? frågade advokaten. — Nej, jag reser igen i morgon. Saken är den, min vän, att ett fruntimmer fört mig hit. — Verkligen I — Jag är vansinnigt kär i Barbara Hare. Det är visserligen sannt, att posten, till svar på min begäran om hennes hand, tillfört mig ett nej, som lemnar mig föga att hoppas; men jag har velat sjelf plädera min sak och jag kommer derföre nu sjelf hit. Carlyle besinnade sig ett ögonblick, derpå tänkte han det vara ädelt och uppriktigt att underrätta majoren om sanna förhållandet; detta skulle vara oändligt bättre, än att utsätta honom för upprepade korgar af Barbara och för den förstkommandes gyckel. — Hör nu, sade han, skulle ni ha lust att gifva mig en värjstöt, om jag åtoge mig att säga er en oangenäm sak, om jag underrättade er att det skulle vara förspild möda af er, att ännu en gång vända er till miss Hare? — Hvad menar ni? är bon icke gift? — Nej, men hon skall bli det. — Ah, min olyckliga stjerna! Och hvem är den lycklige dödlige?