Göteborgsposten – 8 maj 1862, sida 1

vudstad besök af paschan af Egypten, ja man gör räkning på att der i sommar få se sjelsvaste sultanen. Det sistnämnda besöket blifver af den största märkvärdighet historien känner. Ingen af alla de ,sjuke män, som förut suttit på den turkiska tronen, skulle ens fantasivis kunnat tänka åt detta håll. Att besöka de otrognes städer och sitta vid en fransk herrskares bord, detta skulle för femtio år sedan för en turkisk storherre hafva varit det otänkbaraste at allt otänkbart, uen i detta upp:ysningens och turismens århundrade, hvad är omöjligt? Sultanen har fått en djup ide och han ämnar utföra den. Han vill sätta sig på en ångbåt, gå till Marseille, resa med en extratrain till Paris, måhända öfver kanalen till utställningen i London, kanske äfven bese litet af Tyskland, Berlin, Wien ... Den reselystna storherren har hört talas om att det i Berlin finnes en konung med Guds nåde, sådan som verlden icke for ögonblicket känner maken till, ett alldeles unique exemplar; han brinner af åtrå efter att se hur ett dylikt underverk ser ut. Han har likaledes hört berättas om Gothaprotessorer, hvilka kunna lösa lifvets gåtor, och om hofråder, som gå med andliga stångpiskor och med moraliskt puder; dem vill han göra personlig bekantskap med, de skulle till ätventyrs kunna användas till hans galabaletter i Konstantinopel. Han vill besöka Frankfurt för att se den stora juvelen, hvarom man sagt honom så vidunderliga saker, kallad den tyska enigheten-. Han kunde äfven ba lust att se den tyska flottan i Jahdebugten. I London ämnar han besöka Herzen för att få riktigt reda på Rysslands planer, likaledes den berömde rysshatarn Urquhart. I Paris har han tusen saker att se, Jardin ture icke till sörglömmandes. Halfmånen önskar der bestråla halfverlden. Mellan Spanien och England har det åter uppstått en obehaglig affär. I Sevilla är en engelsk konsul, som bebor en präktig våniog, i hvilken våning det är en stor sal, i hvilken sal konsuln brukat om söndagarne gifva en religiös matinse för den engelska kolonien, men till hvilken matinse äfven spanska familjer haft fritt tillträde, hvilket tillträde emellertid af det katolska presterskapet på platsen blifvit betraktadt med sneda ögon. Den katolska biskopen har icke kunnat underlåta att stämpla dessa den engelske konsulns gudstjenster i hemmet annorlunda, än som ett djerft försök till protestantisk propaganda, och då konsuln i fråga icke godvilligt velat stänga sina dörrar för alla andra, än sina landsmän och landsmäninnor, har biskopen helt simpelt förbjudit konsuln att hålla gudstjenst. Den engelska ministern i Madrid bar nu tagit hett vid sig öfver denna händelse och uppvaktat det spanska kabinettet med en ganska allvarsam reklamation. En gång på den diplomatiska dagordningen, kan frågan ej längre falla, och vi se att saken också redan kommit på tal i engelska parlamentet. Det gäller den engelska grundsatsen my house is my castle, och det är billigt, att den satsen häfdas, att en engelsk konsul må ha lof att till sig invitera hvem han vill, antingen det nu är på th eller musik eller bibelförklaring. Syster Patrocinio är naturligtvis af en helt annan mening, men denna gång har hon fått emot sig en engelsk diplomat och det skall bli intressant att se, om hon icke vid detta tillfälle dock kommer att nödgas ge efter. Tills vidare är konsuln i Sevilla öfvervakad och om söndagarne patrullerar en pater utanför porten för att kontrollera passagen. Den franska ministern i Nordamerika har afrest till Richmond, hufvudstaden i Virginien och for ögonblicket säte för sydstaternas — —m—