Göteborgsposten – 6 maj 1862, sida 1

— — — s6—öq c— skarlakansfebern, lambet eller slag kommit öfver henne, ha tillstätt sig vara besegrad; men lätta opassligheter, hufvudvärk, enufva, halsfluss, vågade sig aldrig på henne. Man kan väl derföre tänka sig hennes förtviflan, då hon nu kände sin hjerna förvirrad, sitt bröst smärtsamt beklämdt och sin röst svika henne; när med ett ord hon nu fann sig förkyld såsom andra dödliga. — Det är det fördömda ölet! utbrast hon mnd hes stämma. — IIuru, ölet! sade Carlyle och lade ifrån sig boken. — Ja, ölet! Ah, ni behöfver ej se så förbluffadt på mig. — Men man förkyler sig väl icke gerna af att dricka öl, såframt ni icke tömt ett stort glas, då ni varit mycket varm. Cornelia ryckte på axlarne. — Hör nu, Archibald, sade hon, ni verkligen inger mig medlidande. Ni skall då alltid förbli lika enfaldig som ett barn. När har ni väl någonsin sett mig dricka ett stort glas öl. Ha icke de två sista faten, som vi slagit upp, varit alldeles afskyvärda? — Jo. Än sedan? — Nåväl, detta kommer sig helt enkelt af det sätt, hvarpå man slagit upp dem. Tjenarne äro så drummelaktiga. Jag sade också till Peter då han kom i dag morse och underrättade mig, att man skulle slå upp ett nytt fat: Det är bäst jag sjelf ser till buru j bären er åt! och jag gick ned från det här varma rummet till den kalla källaren och stannade der i mer än tjugo minuter. Förstår ni nu?