Göteborgsposten – 2 maj 1862, sida 1

niska på sträckbänken skulle ha undertecknat sin bekännelse: Förlåt Isabel, och hviskade till nunnan: — Skicka detta till sin bestämmelseort, då jag utandats min sista suck; icke förr. Och tillägg några ord, som intyga sanningsenligbeten af min död. När kirurgerna slutligen kommo fram till lady Isabel, för att omsorgsfullare granska hennes sår, var hon alldeles känslolös, och de ansågo henne för död. De sade detta till nunnan, som låg på knä vid hennes sida och bad för den doendes själ. Hon slutade sin bön och aflägsnade sig, emedan andra lidande behöfde hennes hjelp. Hon vände icke tillbaka till lady Isabel, som hon fullt och fast ansåg vara död; och hon afsände brefvet med den begärda dödsattesten. De döda begrafdes och en särskild messa hölls för dem. De öfverlefvande skickades till sjukhuset; allt hvad som kunde göras för dem blef gjordt, hvarken skicklighet eller omsorgsfull vård saknades. Lady Isabel återfick medvetandet och såg sig då ligga på en bädd i ett sirskildt rum af sjukhuset. Det dröjde länge, innan hon kunde i sitt minne återkalla, hvad som händt, eller innan hon förstod, att hon icke var död. Läkarne hade vid en senare undersökning funnit ännu litet lif qvar i hennes söndersargade kropp. Sären voro mycket svåmen ej ovilkorligt dödande, fastän man dock kunde föga hoppas en förbåttring. Det skulle ha varit grymt att vidtaga en operation med så ringa utsigter till framgång, och de försökte derföre andra medel, hvilka, tack vare deras skicklighet, lofvade att lyckas. Lady Isabel sväfvade ännu mellan lif och död, men lifvet började dock till slut vinna öfverband.