Göteborgsposten – 2 maj 1862, sida 1

— RNA ———— gelägenheters handhafvande, i hvilket afseende han anser det oformligt, om de, icke särskildt såsom svenska eller särskildt såsom norska accrediterade, sändebuden skulle såsom sådana handla, och motstrider unionskomitens förslag om särskilda konsuler för hvartdera riket. Justitiestatsministern öfvergår vidare till ståthållarefrågan, i bvilken han yttrar sig sålunda: ,Man har ock velat se en kränkning af Norges sjelfständighet i dess Grundlags stadgande, att en Svensk kan utnämnas till Ståthällare i Norge, och från denna synpunkt kan anmärkningens befogenhet icke heller förnekas. Men å andra sidan har detta stadgande, hvars befintlighet i förening med andra. i samma Grundlag förekommande, framnäller den vid föreningens afslutande rådande förutsättning, avt den gemensamma konungen skulle för det mesta uppehålla sig i Sverige, blifvit ansedt såsom en unionel garanti, hvilken, om den borttages, borde ersättas af någon annan. Bevakandet at föreningens intressen är för närvarande hufvudsakligen öfverlemnadt åt Konungens person, och så länge man icke atsett pågon annan garanti, måste Norges rätt inom Svenska regeringen anses skyddad aerigenom, att alla ärenden der atgöras af Konungen; men då Norska regeringen, under vanliga förhållanden, eger at gora en mångd ärenden utan Konungen, synes det ock soljdriktigt, att äfven i denna Regering funnes en föreningens representant. Norge har dessutom en i Sverige stationerad Stats-Rådsafdelning, som är i tillfälle, att här folja händelserna, under det att ingen Svensk är ansvälld i Norge, så ofta ej Ståthållareembetet af en sveusk beklädes. Men den tordel för Unionen, som af Stäthällare-embetet kunnat hemtas, är tillfoljd af embetets törhatlighet i Norge icke vidare att påräkna, och då i öfrigt giltiga skäl för dess afskaffande torefinnas, synes mig Sverige icke deremot böra lägga något hinder. Komiveen och Norska Reseringen hatva sökt undanrödja ett sådant moder genom insättandet i Föreningsakten at en 8S, som förbjuder, att undersåte i det ena riket utnämnes i det andra till något annat embete än sädane, som enligt Föreningsakten kunna af både Svenskar och Norrmän beklädas, dock, med undantag för de fall, då utländingar i allmänhet enligt någotdera rikets Grundlag kunna i tjenst anställas. Då en dylik emellertid, utom för det dermed närmast alsedda fallet, är alldeles öfverflödig och minst pryder sin plats ien Föreningsakt, synes mig ändamålet bättre kunnat vinnas genom ett sådant bestämmande af omfånget tör det sammansatta Stats-Rådets kompetens, att frågan om Ståthållarens nationalitet fallit utom detta område. Angående den unionella interimsregeringen ifrågasätter h. exc., om den icke bör inskränkas till de ärenden, som angå båda rikena, och hvartderas enskilda angelägenheter afgöras af dess eget Stats-Råd, möjligen med någon det andra rikets kontrollent, som tillsåge att föreningen iake förnärmades. Mot unionskomitens förslag, att utrikesministersplatseniskulle få beklådas såväl af en norrman som af en svensk protesterar h. exc. bestämdt, såsom stridande mot Sveriges grundlag. På grund häraf, hemställde h. exe. justitiestatsministern, det K. M:t måtte förklara, att unionskomitgens förslag icke skalle omedelbart läggas till grund för någon framställning till båda rikenas representationer angående antagandet af en ny Föreningsakt. (Forts.)