Göteborgsposten – 2 maj 1862, sida 1

hertighetssystern, säg mig nu er vilja, medan ni kan tänka derpå. — Har ni papper och ekriftyg till hands? skrif då... först till grefve Mount ... nej, vänta! afbröt hon sig, emedan hon kände en stor ovilja mot att äfven här gifva andra del af sina enskilda angelägenheter. Tillfölje af den skada, som tillfogats henne i ansigtet, kunde hon dessutom endast med största svårighet tala. — Skulle jag icke sjelf kunna skrifva ett par rader? Om ni ville hålla papperet för mig, tror jag nog att det skulle kunna låta sig göra, ty mina händer äro icke skadade och mitt hufvud är ännu redigt. Den goda nunnan gjorde som hon bad, och lady Isabel försökte kludda till några ord, der hon låg, adresserande brefvet till grefvens bus i London. Hon sade, att hon låg döende af den skada hon lidit genom en olyckshändelse på jernväg, att bennes lilla barn och dess amma voro döda. Hon tackade lord Mount Severn för all hans godhet emot henne; hon sade sig vara glad öfver att få dö och derigenom befria honom jemte alla hennes anhöriga från det obebag och den skam hon förorsakat dem. Gå till mr Carlyle, fortfor hon i brefvet, säg honom, att jag ödmjukt beder honom tillgifva mig, att jag äfvenledes beder hans barn ow förlåtelse, då de en gång bli nog gamla att förstå det brott jag begått mot dem. Säg honom, att jag ångrar mig, och att jag länge bittert ångrat mig — det finnes ej ord för att uttrycka denna bitterbet. Nu förmådde hon ej mera, plågorna började bli för stora. Samlande sina sista återstående krafter, skref bon med bokstäfver, lika dem hvarmed en men