Göteborgsposten – 2 maj 1862, sida 1

E— — — —2W2WWW. dm— i denna angelägenhet, för honom till att ovilkorligen skada löreningens intressen och kanske bryta dess bestånd. Vi visade dock, at något sådant ingalunda behöfver befaras, emedan positionen i närvarande stund är särdeles försonlig och på båda sidor medgisvanden gjorts, hvilka skola underlätta schismens biläggande. Vi återvända efter denna digression till en fortsatt redogörelse för revisionsfrågans gång, efter det riksdagen 1860 begärt en sådan och storthinget protesterat mot alt derpå ingå, och till tramhållande af några synnerligt framstående punkter i förhandlingarne. dG På grund af svenska riksdagens underdåniga houställan ull K. M:t om anordnandet al en revision af foreningssordraget, begärde h. exc. justitiestatsministern de Geer uti sammansatt svenskt-norskt statsräd den 9 april 1861, att H. M:t icke skulle låta frågan förfalla, emedan vissa ändringar af foreningefördraget och tillägg derull äro af behofvet högeligen påkallade. I sammanhang härmed framställde h. exe. en kritik at 1839 års unionskomites förslag till föreningsakt. Vi beklaga, att de nu tryckta Handlingarne i frågan ej innehålla äfven unonskomiteens förslag, hvilket, ehuru visserligen förut tryckt, dock endast med stor svårighet står att tå. Justitiestatsministern anmärker emellertid emot detsamma att det går längre i detaljbestämmelser, än som för en grundlag är tjenligt, men tillägger samtidigt att i detsamma deremot saknas andra stadganden, hvilka varit väl behöfliga. De förnämsta felen uti ifrågavarande förslag, säger han senare, ligga dock icke i det som der finnes för mycket eller för litet afbandladt, utan i sättet, hvarpå de ämnen, som der rätteligen behandlate, blitvit utförde. Första anmärkningen häri är, att han anser komiteen och norska regeringen halva orätt uppsattat grundsatsen om rikenas jemlikhet, i det de utsträckt deras tillämpning å förhällanden, der den med en sådan uppsattning icke bör tillämpas. Sålunda har umonskomiteen velat stadga, att de gemensamma skyldigheterna skola utgöras efter en grund, men bestämmas efter en annan, eller att t. ex. Norge skall få bestämma sin del af de gemensamma utgifterna efter sin storlek och sina tillgångar, och på samma gång skicka lika många representanter till den gemensamma representationen som Sverige, för bestämmande af de gemensamma utgifterna. För att ej göra ett sådant förhållande af jemlikhet till en princip, ville h. exc. ha olika antal representanter för de båda länderna, men dock på samma gång medgifva en enhällig norsk mening ett absolut veto. H. exc. yttrar sig vidare med bestämdhet mot förslaget, att en sådan gemensam representation icke skulle få direkte sysselsätta sig med de till den hörande frågor, utan först, sedan de at nationalrepresentationerna behandlats, emedan derigenom tvister ovilkorligen måste uppkomma, och säger sein mening vara, att den gemensamma representationen antingen bör vara en från dem afskiljd institution, hvilken icke tager befattning med de ärenden, som tillhöra nationalrepresentationernas handläggning, eller ock en af dessa underordnad endast rådgifvande församling. Emot norska regeringens anmärkning, att untonskomiteen gått för långt, då den föreslagit, att de båda rikena skola i förhållanden till främmande makter utgöra en oåtskiljeligt förenad makt, förklarar h. exc. denna gemensamhet utgöra ett af föreningens väsendtligaste kännetecken, och gör derefter en kort allusion på de båda rikenas diplomatiska anSö ER SF g EEEESEERERENNEENENrr