Göteborgsposten – 1 maj 1862, sida 1

lägo i en röra vid foten af en brant bank. Mörkret ökade ännu mera den grufliga förvirringen. Vagnen, hvari lady Isabel åkt med sitt barn och sköterskan, låg omkull, alldeles sönderslagen i spillror: de voro bland de sista passagerarne, som blefvo framdragna. Sköterskan och det stackars barnet voro dödade. Lady Isabel var vid lif och sans, men så illa skadad, att läkaren, som i hast skyndat till stället, vände sig från henne, för att egna sin uppmärksamhet åt andra, hvilkas belägenhet tycktes vara mindre förtviflad — hon hörde dem säga, att hon icke skulle öfverlefva en amputation, och att ingenting kunde vidtagas med henne, — kortligen, att hon måste dö, antingen kon blef opererad eller icke. Hon hade blifvit skadad i ena benet och i nedra delen af ansigtet. Hon hade ej tänkt på att skola dö på detta sätt, och döden i gestalten af ett förfärligt lidande var ej samma tankebild af frigörelse från lifvets sorger, som hon önskat sig såsom slutet på allt sitt elände. Hon var ur stånd att röra sig, men slaget hade döfvat känslan, hon rönte änInu icke någon smärta och hennes själ var för en stund ovanligt klar och redig. En barmhertighetssyster nalkades den bår, på hvilken hon lagts, och bjöd henne litet vatten. Isabel drack begärligt. — Är det någonting annat jag kan göra för er? frågade barmhertighetssystorn. — Mitt barn och dess amma voro tillsammans med mig i vagnen — säg mig om de blifvit funna? är mitt barn döI dadt ? spörjde Isabel. Systera aflägsnade sig, för att om möjligt göra sig un