Göteborgsposten – 1 maj 1862, sida 1

— —-— ten af bägaren? och då slutligen amiralen bad honom blifva qvar öfver natten för att deltaga i en bal ombord på amiralskeppet, afslog japanesaren detta med de orden, att då hans Ometzy berättade i Yeddo, att han en hel natt varit ombord på skeppet, skulle Siogun aldrig förlåta honom det. Japaneserna besitta isynnerhet en mycket ömtålig hederskänsla, men då deras ära kränkes, hvilket kan ske genom de obetydligaste ting, såsom derigenom att deras sablar i förbigående beröra hvarandra, så hämna de sig ej på den förolämpande, utan taga lifvet at sig genom att skära upp magen på sig sjelfva. Deras dödsförakt år obegränsadt. Sjelfmordet medelst uppskärandet af magen kallas Harakiri, och det finnes i Japan prosessorer, hvilka undervisa i konsten att på lättaste sätt utföra Harakiri. På grund af japanesarnes intelligenta framåtstrafvande, hvilket, oafsedt hvad som mot dylika fördomar kan anmärkas, måste erkännas såsom utmärkande dem, och i anledning af den öfverlägsenhet de besitta framför Ostasiens öfriga folkslag, kallas Japan af kineserna för de vises kejsardöme. I trädgårdsodlingen stå japaneserna högt och gartnervetenskapen drifves af dem lika ifrigt som i Europa. Det lär vara en praktfull anblick att se hela den oändliga massan af buskväxter och olika slags blommor, som uppfylla en japansk trädgård och af hvilka blott en del är oss europer bekant från drifhusen. Den färgprakt som utvecklar sig under blomstringstiden skall vara obeskriflig, men man påstår att blommorna i Japan stå tillbaka för våra i afseende på vällukt. Ett exemplar af den japanska floran, med hvilket visst de fleste äro bekante, är Camelia Japonica, som der blommar i hvarje sattigmans lilla trädgård och långt frodigare än i någon europeisk potentats välskötta växthus. Kärlek för blommor är ett drag i nationalkarakteren som ingen forskare med tysthet förbigår, isynnerhet om det är så alltmänt spridt som här, ty ett rått och barbariskt folk finner icke behag i blommor, åtminstone ejialt odla dem och betrakta dem såsom dagliga och kära umgängesvänner. Detta eger emellertid i hög grad rum i Japan och en hvar, äfven den ringaste, som har en jordfläck till ötverlopps, har äfven sin blomsterträdgård. En egen konst, som japaneserna förstå minst lika väl som kineserna, består i att frambringa dvärgexemplar af tillochmed de största träd. Dessa exemplar med smak anbragta i deras trädgårdar skola frambringa de mest öfverraskande effekter. Det skulle gå långt utom gränserna för denna korta och ofullständiga skizz att här beskrifva förfaringssättet vid frambringandet af dylika dvärgexemplar, — huruledes genom konst och tålamod ett trädslag, som i naturligt tillstånd får en höjd af 100 fot och derutofver samt motsvarande omfång, kan bringas ned till hvilken diminutiv storlek som helst, och ändock hvad proportioner och andra egenskaper beträffar, vara lika fullkomligt som dess större bröder. Möjligheten af en sådan konst har för ofta blifvit bekräftad af trovärdiga författare, för att kunna dragas i tvifvelsmål. Meylan berättar t. ex. att han hos den holländske guvernören i Nangasaki sett en liten dosa som af en japanesisk trädgårdsmästare tillbjöds honom för en summa af 1,200 francs. Dosan var tre tum lång och en tum bred samt innehöll ett bambuträd, ett plommonträd och ett furuträd fullkomligt utväxta, och plommonträdet i full blomning; en annan försattare omtalar en annan liten dosa, som innehöll ett fullständigt exemplar af hvarje träsort som växte i landet. Den japanska litteraturen är rik på dramatiska arbeten, hvilka behandla gudars och —— —