Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 1

arne på honom. Då Locksley nyss meddelade mig denna nyhet, blef jag genast så slagen med häpnad och vrede, att jag icke ville tro derpå, och jag var tillochmed nära att lyfta min hand och slå honom för hans skamlöhet. Skulle ni vilja säga wig, om ni haft reda härpå? fortfor mr Hare och vände sig tvärt till sin hustru. Hvad skulle den arma modren svara? Vi veta det icke; men lyckligtvis kom Carlyle åter emellan. — Lugn, min herre, jag ber er derom! ser ni då icke, att ni förfärar mrs Hare? Ni skall åter kasta henne på sjukbädden! Huru kan ni väl tro på dylika rykten, fortfor advokaten, ni som är en så klok och förståndig man. — Hör på, tror ni, att er son är nog dum att vilja våga sig hit? Nej det är icke sannolikt. Låt ni derföre de onda tungorna prata, men för Guds skull blanda er icke i dylikt sqvaller! Den stackars Richard, hvar han än mä... — Jag förbjuder er, att hysa medlidande med hans öde, afbröt rådmannen strängt. Den stackars Richard! för fan, han lider blott hvad hans gerningar förtjena. — Jag vill blott säga er, återtog Carlyle, att hvar han än må dölja sig, det likväl icke är troligt, att han åter visar sig i West Lynne. Lugna er derföre och, jag ber er, lyssna ej mera till dylika sagor. Mr Hare hyste en mycket bög tanke om Carlyles omdöme; han rådfrågade honom ofta, och rättade sig gerna efter honom. Och då han nu såg, att advokaten så lätt upptog den nyhet, Locksley meddelat honom, ansåg han det klokast att lemna saken, och begaf sig, för att bättre kunna