Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 1

Rädmannen inträdde nu brådskande i rummet, ställde sig alldeles midtemot sin hustru och sin dotter, samt fäste uppå dem en sträng blick. — Hvad är det jag får höra! ropade han i raseri. — Hvad är det? hvad har händt? frågade Carlyle, som såg att hvarken Barbara eller mrs Hare tycktes hugade att taga ordet. — Jag har blifvit underrättad om, återtog rådmannen, hvars ögon gnistrade af vrede, att kan kommit hit till trakten, förklädd som bonddräng; att han vågat visa sig på detta ställe, der galgen väntar honom. i Mrs Hare var nära att förlora medvetandet, hennes ansigte hade blifvit alldeles likblekt. Carlyle insåg nu att det var af vigt, att han sjelf. i egen person lade sig emellan; han närmade sig derföre beslutsamt rådmannen, under det Barbara förskräckt tog sin tillflykt till fönsterfördjupningen. — Om hvem talar ni? sade advokaten med en beundransvärd kallblodighet. — Om hvem? upprepade rådmannen. Ah, om hvilken annan skulle jag väl tala, än om den der skurken, den onaturlige sonen, mördaren, som borde för West Lynnes heder skull nu vara både död och begrafven! — Ah, min stackars gosse! snyftade mrs Hare, som satt med hufvudet tillbakalutadt mot ryggstödet till sin länstol. Medlidande med honom, han är ju dock vår son! Vår son! skrek rådmannen. Nej, jag förnekar honom. Han är son till den onde anden, om ni så vill, men icke vår son. Om det är sannt att han haft den djerfheten visa sig i West Lynne, skall jag skicka hela traktens polis i bä