Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 1

— —p ä——— — Vi äro helt och hållet på fru Beecher Stowes sida; omancipera elafvarne! Men för himmelens skull! bränn icke på samma gång upp all bomull! Varen kristliga monniskor, men kläden icke derfor persedlarne af kroppen på oss! Skall icke verlden kunna se detta storartade skådespel, en gång i verkligbeten utfördt, filantropien och sbirtingen, vandrande hand 1 hand? Vi hatva i dag börjat vår öfversigt med bataljen vid Corinth, emedan detta verkligen är veckans stora händelse, Den är stor, äts ven som anka, och vi hafva intet, som dermed kan för ögonblicket jemföras. Sjelfva den drabbning, som egt rum mellan turkar och montenegriner, betyder här foga; det gäller en 500 dödade på hvardera sidan, det är lumpet och knappt att tala om. Från Grekland alltid samma motsägande underrättelser. Häromdagen hette det för tredje gången: Nauplia är intaget. Samtidigt försäkra väl underrättade korrespondenter: Konung Otto är förbi. Vi luta starkt åt den sista versionen. Pallas Athene måste dock förr eller senare blitva rasande ötver att se tyska legodrängar husera på den klassiska jorden. Hela detta förhållande är i sjelfva verket så onaturligt, att det omöjligt 1 längden kan bestå. Det gamla Hellas kan dock aldrig blifva en modern Bierhalle och sönerna af Epaminondas och Leouidas undanbedja sig att blifva bäjerska Geheimehofräthe. Kejsaren af Ryssland har genom en ukas afskaflat alla de festdagar, hvarmed ryska kalendern hittills varit ötverfylld, i anledning at de ryska vapnens många gamla segrar. Endast en seger skall i Ryssland ännu alltjemt firas, slaget vid Pultava. Vi sinna detta fullkomligt riktigt, vi finna det dessutom for oss svenskar i hog grad smickrande. Man firar icke minnet af en seger öfver pultroner eller smäfolk. Men man minnes med patriotisk entusiasm den seger, der man räddade sin hela existens och der man öfvervann sjelfve den onde. Så länge mani Ryssland minnes Pultava, erinrar man sig den Tolfte Carl, och så länge man erinrar sig den Tolfte Carl, minnes man att det finnes och funnits ett svenskt folk och att en svensk konung varit den ende, som på fullt allvar hotat det stora Ryssland med att aldrig uppnå värdigheten af ett rike. Rysslands barn skola genom alla generationer at Pultavafesten lära hvem Carl d. 12 var och hvad hans gossar blå betydde, och de kunna ha godt deraf. Någon skall måhända i sin lust för diplomatiska kombinationer säga oss, att detta enda undantag i ukasen är en demonstration mot svenska kabinettet och ett svar på den tamösa novembertraktaten. Vi tro att detta r ett misstag. Undantaget är dikteradt at aktning för en stor motståndare, den man icke velat sammanblanda med vanligt småkrafs. Det är en salut for svenska tapperheten. Ryssland tackar gud, att det den gången slapp ur den ofvermäguges lejonklor, men erkänner lejonet. I Rom år en förfärlig brådska. Alla de slott och palatser den helige tadren eger till sin disposition, inredas på det beqvamaste, med mjuka soffor, elastiska och vällustiga länstolar, svallande kanaper, mattor af sammet, sängar at eiderdun. Han väntar främmande från alla verldens kanter, främmande, vana vid lifvets comfort, den katolska kristenhetens småfurstar, den enda saliggörande lärans stordignitärer; 400 biskopar och kardinaler hafva lofvat att infinna sig till de japanska martyrernas fest. Det talas om att eit par teologieprofessorer från Lund dessutom skola anlända incognito. En viss erkebiskop ville, men är FRA EES L