Göteborgsposten – 29 april 1862, sida 1

tillkänna sina sympatier, och den allmänna häntorelse för Nordens sak, som grep alla sinnen på båda sidor om Kölen, då det nu verkligen gällde vår gemensamma säkerhet, visa bäst, huru i viguga ögonblick en sannt skandinavisk anda ej förnekar sig inom de forenade rikena och att misstron då åtmmstone för ögonblicket alldeles försvinner. Detta varma omsattande af Nordens sak lemnade en tydlig vink åt vederbörande om att sjeltva jordmånen var god, endast man visste att rädt bruka den. Men oaktadt denna visshet blef månget godt ögonblick törsummadt, och uniouskomtens digra arbete lades på hyllan--. Först vid sistlidne riksdag, ehuru i sammanhang med den futtiga stäthällarefrägan, väcktes äter förslaget om en revision, deuna gång från svenska folkets sida, ty tör biläggandet at de meningssöndringar som i gemensamma angelägenheter kunna uppkomma mellan de båda rikenas representationer, synes ock en stadgad form böra finnas, i kralt af hvilken representanter från båda rikena kunna sammanträda och med begges rätt atgöra frågan, såsom det heter i Kiksens Sränders skrifvelse till K. M:t af d. 2 April 1860, hvari revisionen begares. Bland de ämnen, som ständerna ansågo förtjenta af synnerlig uppmärksamhet vid rerevisonen, uppgåtvos: konunga-, tronfoijareoch förmyndare-vals anstallande; interimsstyrelsens sammansättning och verksamhet; unionskonungens förfoganderätt öfver armåen och flottan, samt försvarsverkets skyndsamma ord nande efter en gemensam plan; grunderna för utgorandet af bidrag till gemensamma utgifter; inrättandet af och tormen för en unionel representation för vissa ärenders behandling m. H Dessa frågor ha redan börjat till en del bli föremål för den offentliga diskussionen, hvars skyldighet det är att i sin mån utreda dem. Att den principiela jemlikheten äfven vid denna begärda revision förutsatts såsom en, en gång för alla gitver, grund, finner man af ett i ständernas skrifvelse betintligt ytwrande, deri det med soromngen afsedda ändamål förklaras vara: att åt tvenne stambeslagtade, af naturen genom ländernas läge törenade folk, de der ega så mycket gemensawt i religion, seder, språk och andra torhällanden, gitfva trygghet mot yttre faror, under det de, med bevarad full rått att sjelfständigt hvart för sig besluta öfver egna angelagenheter, 1 mbördes endrägt och förtroende verka för befordrande at gemensam styrka och sorkofran. Emellertid motstreds denna revision at norska storthinget, då detta fått veta, av -täthällarefrågan satts I samband dermed, hvartore det förklarade i sin adress till H. Mi konungen, att ingen norsk man, som aktar Itt tåderneslands rattigheter och sin egen ära, skall deltaga i revisionen på andra vilkor?, än att denua eger rum på den i Riksakten fast-tallda grundval, nemligen rikenas likaberättigande och hvartdera rikets sjelfbestämningsrätt 1 alla ärenden, hvilka icke aro angitna säsom unionella. De båda representationerna uttala sig således, efter hvad läsaren finner, ofvereusstämmande om brodrarikenas principiela Jemlikhet, och vilja de blott, när de hårnäst 5ammantrada, sörnamligast hålla sig till denna princip, skall ståthållarfrågan äfven utan särdeles svårighet bli löst, isynnerhet som norska statsrådets medlemmar i Stockholm uti sammansatt svenskt-norskt statsråd d. 18 febr. 1862 sjelfva yttrat, att ständerna, genom al forklara ståthållarefrågan ej kunna handläggas såsom uteslutande norsk, ådagalagt en upplatt ning af norska grundlagen, som icke lemnar någon visshet med hänseende dertill, huru mycket af samma grundlag kunde blifva betraktadt såsom något, det der icke voro Norges uteslutande egendom, och att det var 3 —