Göteborgsposten – 29 april 1862, sida 1

shenne hos sig. om ock blott för att på henne kunna utosa sitt dåliga lynnes eller sin vredes skålar. Penningarne hade ingen del i denna sak, ty Barbara hade en vacker förmögenhet, hvilken försäkrade henne äfven såsom ogift om ett oberoende och sorgfritt lif. Nej. Det missnöje, bans dotters sständiga vägran väckte hos honom, härflöt icke från någonting sådant. Huru skulle det väl gå med vår verld, ifall man omintetgjorde pratet och de dåliga tungorna. Vi för vår del förklara, det vi nöja oss med att erkänna, att det skulle varit lika omöjligt för West Lynne, att göra sig fritt från småstädernas vanliga sqvaller, son för en menniska i allmänhet att kunna lefva utan mat. West Lynne plågades ständigt af behofvet att få blanda sig i andras angelägenheter, och West Lynne hade svårt för att begripa, hvarföre Barbara Hare envisades med att vilja heta miss Barbara Hare. Detta sysselsatte, oroade och plågade West Lynne. Af alla de unga flickorna i trakten var Barbara naturligtvis den, som företrädesvis blef eftersökt, lika mycket för sin skönhets och sin bildnings skull som för sin förmögenhet. Och likväl — o, under! — gifte hon sig icke. Man satte sig derföre i sinnet, att söka taga reda på skälet eller orsakea till en dylik ovilja mot att gifta sig. Man ansåg henne i sjelfva verket vara ur stånd att kunna behaga eller ingifva kärlek, ty Barbara var ej en ibland de qvinnor, som bruka öppet skryta öfver sina framgångar och de anbud som de vägrat. Den allmänna tron var emellertid den, att det brott för hvilket hennes bror beskylldes, var den verkliga orsaken till detta underliga beteende, och denna löjliga gissning kom ty