Göteborgsposten – 28 april 1862, sida 1

2—e största tystlätenhet. Han har jemväl underrättat mig om att han, samma afton ni reste, måst för denna saks skull qvarjstanna på sitt kontor och der emottaga ett hemlighetsfullt i besök af tvenne herrar. — Sade han er namnet på familjen? frågade Isabel darrande, — Ja vänta, den hette ... — Hare, kanske? — Ja, Hare, det är mycket riktigt. Carlyle var samma dag bortbjuden till middag hos någon familj i trakten; jatt han icke gjorde er sällskap, kom sig deraf att han hindrades af en högst vigtig angelägenhet. — Ja, afbröt Isabel, under det ett leende fullt af bitterhet och tvifvel krusade hennes läppar; ja, det var verkligen en mycket vigtig sak! Olyckligtvis för honom öfverraskade jag honom samma afton, då han promenerade ensam med Barbara ... med miss Hare ... i rådmannens trädgård under det klaraste månsken. — Ah! utbrast lord Mount Severn i en ton af djupt förakt, ab, ou finner jag huru det var, ni var svartsjuk! Nåväl, var god hör mig, tillade han, i det han alltmera lifvad-s och betraktade henne med ögon, i hvilka lästes en tydlig harm; under det ni så orättvist misstänkte vr man, vexlade Carlyle och miss Hare icke ett enda ord om kärlek; då ni såg dem gingo de der i ett ädelt ändamäl. Det var ej kärleken; som kom Carlyles hjerta att klappa, det var fruktan, den förfärligaste angslan. ty i detta bus, utanför hvilket de med längsamma och tysta steg gingo så der af och an, fanns då en stackars ung man, en olycklig son, som!