Göteborgsposten – 28 april 1862, sida 1

—— — kunna lugnt sitta qvar på vår läktare och inkttaga det öfriga forsarandet. Medlemmarne lemna salen och återvända derefter, delade hvar sitt parti, genom tvenne dörrar bred. vid ordföranden, hvart parti genom sin dörr Omröstningen sker helt enkelt med ay (ja) och no (nej), och allt efter de olika utgängarne heter det The ayes have it eller tha noes have st. Haroster sätta (eller lägga) sig de tappra, hedervärda och lärda mediemmarne (hvarje medlem af soldatständet kallas alltid i under. huset tapper, hvarje medlem ar juristständet lärd och hvarje annan hedervard, äfven om han for ötrigt är ingenting) åter ned på de gröna bänkarne, och man sort-ätter tornandungen, hvilken för ovana ögon har utseende af ett oregelbundet Wirrvarr, allt emellanåt albrutet at ett allmänt och underligt mummel, om hvilket vi följande morgon lasa 1 udmngarne aw det vari det beromda hear! hear ! hear! Det gifves ingen ställning inom England som är så atundad, så varderad och så med alla rikedomens medel eftersökt som en partamentssedamots. Man måste sjelf ha varit vittne till en valstrid i England tor att kunna göra sig en id om de ansträngningar och kostnader hvilka annu idag sororsakas af parlamentsval. Vieserligen är, sedan reformbillens genomdrifvande, den tid törbi, då valkretsar med två röster köptes för summor af 180,000 pund sterling och då valkandidaterna gåtvo kalaser, vid hvilka mer än en valman åt sig till dods; då man för att kringgå lagen emot bestickning betalade en apotekare tio guinger för ett plåster som man ej behofde; då man for ett par ridbyxor gat 50 pund och tor en stickelbärsbuske 800 pund och då man kysste valjarens hustrur med — guinger emellan lapparne. Men äfven nu for tiden gör den parlamentariska valrörelsen ett sådant larm bland alla befolkningens klasser, att tillochmed Londons City deraf kan blifva grundligt upprörd. Det var min goda lycka aw få vara med då City forhden sommar valde en ay parlamentsledamot i stället för lord Juhn Russell, hvilken i fyratio år representerat densamma, men efter sin upphöjmug till peer måste uppgitva sitt säte i underhuset. Redan åtta eller fjorton dagar före valet hade olika valkomitåor bildat sig af whigs och tories, hvilka bittida och sent sutto hvar i sitt kaffehus. Stora plakater med blått tryck syntes på en gång på alla väggar och murar, på Temple Bar och alla möjliga ställningar, med upprop från båda kandidaterna till valmännen. Toriernas kandidat var Lord Mayor Cubitt, whigarnes en mr Western Wood. Män bärande trätaflor gingo omkring öfverallt: Lord Mayorn för City ! Tätt bredvid gingo andra män med andra trätaflor: Kösta för Wood! De whiggistiska ölstugorna hade sina fönster betäckta med proklamationer och löften af whigs; de toryistiskt sin nade ölvärdarne hade uthängt torieraas anspråk. Hvart man såg nedåt hela Fleetstreet, ofverallt dessa brokiga plakater, sastklistrade på husen och porthvalfven och kringvandrande på ryggarne af otaliga karlar midt i det vildaste hvimlet af cabs och omnibussar. Derpå kom den dag då de båda kandidaterna måste presentera sig för sina valmän på valbanan i Guildhall. Hvardera kandidaten blef af en framstående person presenterad för de i tusental församlade väljarne och höll, sedan anhängarnes bifallsrop och opositionens hvisslingar emottagit honom, ett tal i vilket han framlade sina ledande grund-at ser. Efter båda talens slut uppmanade sheiflen väljarne att räcka upp händerna för sen ene eller andre af kandidaterna — och ÖAA —