Göteborgsposten – 28 april 1862, sida 1

CO--FFEL—ö— mer förflyttas vi till ett slags hvit belysning hvilken kommer ofvanifrån. Man ser inger lampa, inga ljuskronor, utan endast ett hvit täcke af mattslipadt glas, hvilket liktormig tordelar ljuset ull alla lokaler i hela huset sjelfva ljuset är elektriskt; nemligen ett så dant som vi stundom se å teatern frambringande den berömda solen i Meyerbeers Pro: leten. I deuna belysning, dämpad genom det hvita, tjocka krirtalltaket, antager huset et utseende af ljus och lugn. Intet spår syneaf operahusets brokiga tärger och romanuske bilder; ingen purpur, inga ädelstenar, ingen aron, inga vapemnskriptioner, inga deviser — allt är enkelt, borgerligt och modernt. Den enda gammaliranki-ka uppenbarelse är talaren med sin clerk framtör sig, vid Husets bord. Talaron (speaker) motsvarar hvad vi sorztå under pre-ident:. Han bär en engelsk agkarls (ÅLawyers) svarta kaftan och hvita dnghalsduk, samt en stor peruk på hufvudet. Särnart likväl sceptret (the mace) borttagelrån Husets bord, hvilket allud sker hvar gång Huset otvergär till en komite, aftager uckså talaren sin stora peruk och pälager sig sin hvita Gibus, hvilken bildar en komi-k kontrast till den svarta ornaten och långhalsduken. Talaren sitter vid bordets öfre anda å en upphöjd länstol med hoga, rikt utsirade karmar. Til hoger och venster ser man medemmarnes med gront läder beklädda bankar. Pill boger sitta de ministeriella, til venster opposittonsmännen. Så länge de sitta elle; ugga på bänkarne (några sofva tillochmed) ha wedlemmarue hattarne på, om de så siuna for godt; den som vill yttra sig stiger upp och altager hatten. Detta är hela ceremonielet. Någon talaretribun finnes ej. Känner väl läsåren den man som nu talar, han med den starka, ståtliga figuren, med det mycket karakteristiska husfvudet och med papperet i hand? Det är en man af nära åttio ärs ålder, Man tår ofta nog se honom till häst och man måste erkänna att det ej finnes bättre ryttare i England än denne gubbe. Det är en glädje att se hans friska, kraftiga utseende, och hans popularitet. En gång har jag sott honom i spetsen för ett festtäg. Det var i Dover d. 28 augusti förl. år, då han på spetsen at samla kastellkullen derstädes installerades såsom Lord Warden för de fem hamnarne. Denne man är viscount och baron inom Irdands adel, men i England en Åcommoner?. Det är lord Palmerston, Englands premierminister. Icke långt ifrån honom se vi mr Gladston, öfversättare af Homerus och Storbritanniens skattkammarkansler. Äfven se vi mr Roebuck och mr Bright, fredsaposteln. — Mannen der på oppositionens första bänk, med det krusiga håret, hvilken så skarpt bewaktar premierministern, är the Right Hon. Disraeli. Honom igenkanner man alltid på detta krusiga hår och derpå att han skarpt betraktar premierministern. På samma bänk sitter äfven en annan Right Hon. och berömd romanförfattare, sir Bulwer Lytton. Der har äfven tills för kort tid sedan setat ett original, den gamle Sibthorp, hvars förfäder i tvenne årbundraden representerat staden Lincoln, och af hvilka en redan år 1627 predikade den passiva lydnadens lära. Denna stabilitet hos de stora Toryfamiljerna är en anmärkningsvärd företeelse. I parlamentet sitter ännu i dag mången, hvars förfäder allt sedan drottning Annas tid eller ännu längre tillbaka oupphörligt stått i oppositionen, så ofta en Whigminister varit vid styret. Nu har man lyssnat till talen pro et contra och man skrider till omröstning. Ordtörandens rop: Strangers must withdraw (trämmande måste aflägsna sig) ljuder ännu liksom i gamla tider men ingen lyssnar dertill. Vi — — — —— ———