Göteborgsposten – 25 april 1862, sida 2

Den, som vill tillhöra mig, han tage sitt kors och följe mig I Ja, hon hade ett kors att bära, ett tungt och svårt kors; men hon skulle bära det till sina dagars slut, förvissad om att Gud må komma henne till hjelp! Och denna afton kände hon för första gången, sedan hon förgätit sina pligter mot Gud och menniskor, någonting af tröst inom sig, och hennes brutna själs öga skönjde i en ännu mycket aflägsen framtid hoppet om att återfinna frid och lugn. Isabel steg upp och ropade på Susanna. Det var redan öfver midnatt och Susanna var vid dåligt lynne, såsom det väl kan hända äfven andra, hvilka vid denna timme hafva lust att sofva. Susanna började kläda af sin matmor, och eftersom hon hade en snabb tunga, började hon i en lång tirad, i hvilken hon uttalade sin ledsnad öfver herrns brådstörtade afresa. Hon gjorde sig således skadeslös för den tystnad hon måst iakttaga under flere timmar i rummet nästintill, dit Isabel befallt henne gå in. Hon hoppades äfven, att hennes matmor skulle säga henne orsaken, hvarföre sir Francis Lenison åter afrest så kort efter sin ankomst. Men lady Isabel ansåg det ej passande att tillfredsställa hennes nyfikenhet. Så snart Isabel väl lagt sig, inslumrade hon i en lugn och fridfull sömn, något hvarvid hon icke på länge varit van. Hon drömde, och i denna dröm tyckte hon sig åter vara på East Lynne, der hon som förr i verlden gick af och an i blomsterträdgården, stödd mot Carlyles arm och omgifven af sina tre barn, hvilka lågo och lekte i gröngräset. Carlyle talade helt sakta med henne om sina affärer, om gamle Dill