Göteborgsposten – 23 april 1862, sida 1

Ett Karthusianerkloster vid Neapel. (Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) Vi gingo vidare och beträdde en stor oom hägnad trädgård, hvilken var indelad i någrs och tretio afdelningar. Hvar och en af desse skildes ifrån de andra genom en bred väg Midtuti hvarje afdelning stod ett litet hus, och hvart och ett af dessa var en munks boning, hvilken han blott lemnade, för att bedja i kyrkan, eller arbeta i trädgården eller föras ned i hvalfven under kyrkan till evig ro. Tigande inträdde vi i ett af dessa hus och öfverraskades af den renlighet som der herrskade! På golfvet stod en liten spis med några kokkärl, i boningsrummet stod en trästol, ett bord med andliga skrifter och vid väggen bädden, en madrass med lagerblad och ett hårtäcke. På fönstergesimsen stodo blomkrukor med blommande rosor och välluktande örter. Ur boningsrummet ledde en annan dörr in i ett litet huskapell, hvilket äfven var prydt med blommor och bilder. Båda rummen voro tomma. Jag blickade frågande på vår förare. Det är straxt andaktsöfning, yttrade han, de äro på väg till kyrkan. Utanför hörde vi en klocka. Efter några minuter stodo vii klosterkyrkan. Den var enkel och utan prydnader och bade, utom en madonnabild af Pietro Dominici bakom högaltaret ingenting märkvärdigt, åtminstone sågo vi ingenting sädant. Tvenne munkar sutto redan i bönestolarno och voro med böjda hufvuden försjunkna i bön. Det var gubbar af ötver sjutio års ålder, med karakteristiskt sköna hufvuden. De riktade blickarne uppåt och i ögonen låg ett visst förklaradt allvar. Jag tänkte ovilkorligt på ett hufvud af Raphael i palatset Pitti i Florens. En munk var syssel