Göteborgsposten – 23 april 1862, sida 1

sor, rosedor, bläklint, pelargonier, tulpane och violer kunna ha egt för herr L., som lä dessa falla från tredje radens oxöga? Hu sväfvande och relatift är icke för öfrigt be greppet torra blommor, liksom begreppet torr: hvetebullar! År det poliovidrigt att skänk: en dame några rosor, som stått natten öfver I sådant fall, hvilken obillighet! Hur ofta ha det icke händt att ett fruntimmer icke haf att bjuda en herre andra rosor, än af vida vida äldre datum, och dem herren — accep terat! Kort och godt, polismyndigheten har för klarat sig emot herbarierna och man har svår att veta hvar detta skall sluta. Man börjar med att förbjuda torra bu ketter, man går derifrån ledigt öfver till at stifta polislagar mot torra poemer, torr lektyi i allmänhet, torra tidningsartiklar, torra ny: heter, torr politik. Allt torrt betraktas som en vanvördnad mot publiken och polisen anser sig böra vaka deröfver, likasom öfver allmänna helsovården. Vi hafva icke något deremot, men för att sopa rent tor vår egen dörr, må man då också skaffa sig medel i händerna till något bättre! Vi tro oss vara ursäktade, om vi skrifva torrt och nattståndet, så länge verlden — och vi hafva dock en verld med flera verldsdelar för os8, — icke ger oss annat att nödtorftigen behandla, än ett mexikanskt krig, som icke bryter ut, ett kinesiskt uppror, som icke angår oss, en dansk fråga, som endast består af en enda oändlig jäspning, och en lärd konflikt i Preussen mellan konungamakten och professorssenaten. För att kunna vara intressanta, och vi begära intet hogre, fordra vi ett krig, som bryter ut, ett uppror på närmare håll, en fråga som är vaken, och slutligen allt annat, än tyska professorer. 0. 0.