Göteborgsposten – 23 april 1862, sida 1

: St t,?:X sammans numera är till lek i stället för til rencontre. Hans franska majestät skulle äfven komma till Berlin, var det sagdt. Detta motsäges af Moniteuren officielt. Det var också påstådt, att han ämnade sig till Stockholm: derom yttrar Moniteuren icke ett ord. Alltså, han kommer till Stockholm. Enligt vanhg Moniteur-taktik att dömma, skulle detta då synas alldeles afgjordt. . Kejsaren kommer alltså till den svenska hufvudstaden; kejsarinnan Eugnie kommer icke, det är lika bestämdt. Dertill äro vi svenskar alltför ogudliga och lätta på tråden. Ett sådant besök, bland dylika sällar, kunde den vackra grefvinnan Mantijo ha gjort, hon som också hette Eugånia! Men det är skillnad på damer. I denna tid, då de flesta endast tänka på ,the great Exhibition och möjligen äfven på Ladugårdsgärdet, bar det måhända gått förbi en och annans uppmärksamhet, att en stor monark har lagt sig till hvila. Det har icke blifvit anlagdt sorg vid hofvet af denna anledning, det har ej heller blifvit ringt serafimerringning. ,,Les dieux sen vont, och ingen bryr sig derom. Och dock var detta en monark, som stod öfver alla andra. Oändligt öfver dem. Han hade en otalig här af underordnade och han reste sig så hög, att han nästan fridhälsade all verlden, som biskop Wallin sade om salig Carl den XIV. Ingen annan har burit en så präktig krona, icke ens kung Salomo, och hans stam gick i sanning litet längre tillbaka i tiden än den hohenzollernska. Han regerade i Californien oeh bar namn af Mammouth-trädet det Enda. Hur många hundra, kanske tusen år, detta praktexemplar af kungliga träd har stått der, trotsande stormar och skiften, lärer naturforskarne ha svårt att räkna ut med visshet; att han var skogens Nestor, derom kan ej vara tu tal. Åndtligen skulle dock äfven denna ålderstigna storhet knäckas, och den seklernas vördnadsvärdhet, som hittils så länge frälsat bl. a. den svenska fyrfotarepresentationen, kunde ej längre här beskydda den af ödet dömda. En rasande storm har fällt Mammouth-trädet och der ligger det. Det skall väcka uppseende från månen, der man tydligt såg det såsom en mörk jordfläck, numera försvunnen. Det var ruttet! utropar man med en axelryckning. Ack, min Gud, om detta vore ett skäl för verldens dynastier att falla, huru många stode då qvar? Apropos om torra träd, så har kongl. poliskammaren i Stockholm statuerat ett vigtigt prejudikat med afseende på torra blommor. En person har vid en af kongl. teaterns representationer från tredje raden nerkastat en bukett af torra blommor. Mannen har blifvit instämd och öfvortygad om sitt brott. Att kasta buketter på scenen, är både tillåtet och vackert, det är en poesi, som polismakten erkänner, fullt uppfattar och till och med omhuldar; men dessa buketter måste vara af lefvande blomster. Torra blommor tå icke användas. Pappersblommor att afdöma i analogi med torra. Detta är nu polisens åsigt, men är den hela verldens? Vi tvifla derpå. Stackars torra blomster, hvarför skola ej äfven de få lefva, om de kunna? Hur mången torr blomma är icke mera värd, än ett helt orangeri? Garibaldi räckte Manzoni nyligen en violblomma. Den är redan torr, polisdömd. Men Manzoni kunde en dag falla på den idåen att kasta den åt en stor scenisk konstnärinna i stället för ett smycke af 500,000 Riksdalers värde, vänner emellan. Han skulle i Stockholm bli stämd-Hvem vet hvad värde dessa torkade ro