Göteborgsposten – 19 april 1862, sida 2

slog en qvart öfver tre. Han sprang ur sängen, insvepte sig i sin nattrock och skyndade helt förskräckt mot dörren till toilettrummet. Derinne rådde det djupaste mörker och en graflik tystnad. — Isabel! Isabel! ropade han med en stämma, darrande af oro och ängslan. Men han erhöll icke något svar. Han tände upp ljus och i fruktan för att hans hustru vore sjuk och att sömnen öfverraskat henne i något af rummen, sprang hon genom hela huset, men fann henne ingenstädes. I sin oro kom han och klappade på systerns dörr. — Hvem der? ropade miss Carlyle och reste sig upp i sin bädd. — Det är jag, Cornelia! — Ni! Hvad har då händt, min bror? Stig in, stig in! Carlyle gläntade på dörren och såg nu sin syster sitta och med vidöppen mun stirra på honom. — Är ni illamående ? frågade hon. — N. j, men Isabel måste vara sjuk. Jag är ej i stånd att finna henne någonstädes. — Iluru då? Huru mycket är klockan? Har hon ej legat till sängs ? — Klockan är en qvart öfver tre, och Isabel har ej rört bädden. Jag vet ej hvar hon är. — Joyce är kanske sjuk, så att Isabel gått upp för att vårda henne. Carlyle skyndade till Joyces rum, men Isabel var jicke der. Joyce, skrek Carlyle, har ni sett mylady?