Göteborgsposten – 19 april 1862, sida 1

tåg och mången sjödrabbning levereras vi hafvet, dervid ofta en liten oansenlig Monitor en enkelt riggad tärna, skjuter en ståtligt ut styrd krinolin-jernpansrad Merrimac i qvas Nu då alla Europas länder på en gång hafv: rått det mest slående bevis på odugligheter af det gamla sjöförsvaret och man otverall funderar på att slopa de gamla väldiga linie skeppen, voro det ett särdeles passande till fälle afven lör damerna att dra in på sina -egel och följa med sin tid — tredäckarne äro ju utdömda! Låt flärdlöshet, enkelher och naturhghet blifva jernpansaret och bildning den ånga som drifver det af vänlighet och förtrolighet styrda lefnadsskeppet, så skjuter det friskt, gladt och obesegradt genom bränningarne. Takhvalfven börja remna i statskyrkan, hon skälfver i sina grundvalar och hotar av alla öfver de sanne ortodoxiens män, hvilka derunder tolka det evange i-ka budskapet. Bevis härpå har man i massa med illustrationer. Den högkyrklige och prelaten-i-ke domprosten i Lund d:r Bring blef utnämnd till biskop i Linkoping, och då han nyligen skulle hålla sin atskedspredikan för sin gamla hjord, hotade de brustna hvalfven af nordens äldsta metropolitankyrka att ramla öfver fåren, och skaran måste draga sig tillbaka inom koret. Icke baure står det tll på andra ställen i kapitelstäderna. I Westerås har man nyligen med stor kostnad måst förebygga att domkyrkan ej skulle remna; sedan flera år tillbaka har man i Upsaia varit sysselsatt att lägga en ny granitgrund för dervarande tempel; i Skara har man också för ej så långt ullbaka försett koret med nya sträfpelare; i Wexjo är en kommission nedsatt för atv från tornspiran till grunden undersöka dervarande statskyrkas beskaffenhet, hvilken formodas vara den sämsta, och slutligen, for att rj framdraga flera exempel, huru illa är det ej bestäldt med Göteborgs domkyrka? Tryckningen från ofvan, den naturliga, fornufuga tryckningen af dot orimligt kolossala takhvalt vet på väggarne, hvilka med sina klena stod tro sig kunna uppbära detsamma, är så betänklig, att domkyrkorådet redan tör längesedan måst på fullt allvar antortro sina bekymmer åt lekmän, hvilka tillsvidare sökt hindra sammanstortningen. Så står det ull med vår statskyrkas tempel af första ordningen, hur skall det då vara med andra och tedje rangens? Som ett postskriptum härtill må påminnas att det s k. varia konsistorium i Lund nyligen gått under klubban, men ej lyckats beunga högre pris än ungefär l, 100 rdr. Från dessa betänkliga förhållanden vänla yi oss till något lättare. kKronikeskrifvaen hade förra gången det nöjet eller obehaget att fäkta mot den store konstälskaren ir direktör Smitt. Denne har en yrkesbroler, som heter Norander och för närvarande ned sitt sällskap vistas i Mariestad. En extra ecensent har i stadens tidning granskat rällkapets uppträdande, och detta aktstycke, om tillkommit för att med sakkännedom sissla det som kan rättas eller sörbättra—, ore värdt att i sin helhet återgifvas. Men lå utrymmet hindrar sådant, får ett htet utlIrag tjena som prof på den faderligt tillrätavisande och välmenande recensentens kritik. lan yttrar bland annat: Då mamsell Åberg tädse visat sannt bemödande och verklig: ntresse för den konstbana, dit hon inträdi. å gratulera vi till den framgång hon reda: ont och förutse att framtiden kan medföra åde en och annan triumf. NMamsell Liljegren an också ha en tramtid för sig, ixynnerhe soubrettroller. Hon sjöng ganska snällt. Å. hen hon måste nödvändigt lära sig att vara: ak i ryggen och att icke vara generad at! RR CAN —