Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

nom densamma utan nåästan trängt igenom äfven den motsatta sidan. Ett annat hvitt märke gjordes derefter på skottaflans lägsta plåt, och åter träffade artilleristerna det med samma märkvärdiga precision och samma resultat. Kulan gick igenom allting, och äfven de, som varit fastast i tron på pansarskeppens osårbarhet, måste medgifva att pansaren på dylika håll och med sådant arrilleri voro nästan lika genomträngliga, som träskepp nu äro för den enkla, gammalmodiga 32-pundaren. Efter så afgörande resultater gjorde man naturligtvis inga nya försök. Några sådana hade icke heller varit möjliga, ty 156-pundaren ansåg tydligen, att han gjort nog arbete för den dagen, enär han vid sista skottet rekylerade så mycket att han kom af platformen och inbäddade sina hjul i den djupa gyttja, som öfverallt finnes i trakten kring Shoeburyness. Men tillräckligt hade blifvit uträttadt, och amiralitetstjenstemännen samt pansarskeppsbyggarne kunde blott i en förtrolig ton men med harm erkänna, att artilleriet visat sig-som deras öfverman, och att om osårbara skepp skulle konstrueras, måste de begynna på nytt Det var klart att Warrior ej okulle kunna uthärda skott af den nya kanonen, ej ens medan denne ännu är orefHad. Warrior, Biack Prince, Detence och Kesistance — de enda fyra pan-arfregatter som England ännu har tärdiga åro bekladda med 4! tums jernplåtar, med två lager af 10 tums tektrå, lagda vinkelrätt emot hvarandra och med en inre, nära en tum tjock betäckning af smidjern. Det var emot dylika starka väggar som, enligt hvad vi nu berättat, 156-pundaren wed så utmärkt framgång försöktes. De nu under byggnad varaude pansarfregatterna skola alla förses med 5!, tums jernplåtar, men i öfrigt förbli lika med de förstnåmnde. Men långt innan dessa skepp gått af stapeln skall den nuvarande 156: pundaren vara refflad till att skjuta 300pundiga kulor, emot hvilka hvarken sex elier sju tums pansarbetäckning skall formå hålla ut. Hvad skall slutet i sjelfva verket blifva, då man anstränger sina krafter och ge ut sina penningar för att konstruera ej bloti oförstörbara skepp utan äfven oemotståndliga kanoner och knappt har lyckats i det törra innan man finner på ett medel att förstöra det verk man för ett ögonblick trodde vara osårbart? Kanonerna måste bli segrare. Man har nära nog nått grånsorna för tjockleken af de plåtar ett sjöfartyg kan bära. Det gilves deremot ingen prakusk gräns för storleken al de at jernspiraler sammansmidda kanonerne. I dag segrar en 156-pundare; om en månad är denne relflad till en 300-pundare, och fore midsommar kan man ha en 600-pundare färdig; men med plåt, hvars tjocklek går öfver sex tum kan intet sjosartyg beklädas. Amerikanarne förfärdiga nu tvenne orefflade kanoner; hvardera af dessa skola kasta 1,100-punds kulor. Då vi vinna dylika resultater med en simpel 156-pundare, hvad skola ej nordstaterna törmå med en så gigantisk kanon? Fotstjocka jernpansar skulle blifva förstörda af en smidd kula om 1,100 skålp. vigt, afskjuten på nära håll. Vi upprepa således att starka krutladdningar och stor hastighet hos kulan är hvad man behöfver för att förstöra pansarfregatter. England har genom ofvan beskrifna försök tagit första steget att förstora sitt eget verk. Före årets slut skall man ha hunnit så långt, att ehuru England, lika litet som någon annan nation, har osårbara skepp, detta land åtminstone är i besittning af skjutvapen, hvil ka sorstora pansarfregatter med samma lätthet som träskepp. Den verkligen förfärande kraften hos armstrongskanonen har bäst bevisat sig mot trä