Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

c— — Sense rann ee Tyst ! det är jag! genmälte en qväfd stämma. — Min bror! mumlade Babara. — Ja, fortfor Richard och skyndade fram till henne; ja, jag har sprungit tillbaka af alla krafter i hopp om att du ännu skulle vara här. — Men hvad vill du då ? Hvad har händt? frågade hon, då hon såg honom stå darrande af ifver och med flämtande andedrägt. — Ah, min syster! min syster! fortfor han och lutade sig emot henne, kan du gissa hvom jag nyss mötte? ... Thorn, kapten Thorn! Barbara trodde, att han yrade. — Ja, sade hon mildt och liksom för att återkalla honom till sig sjelf, ja, jag vet att du har sett honom; men det är olyckligtvis icke densamme, det är ej den verklige kapten Thorn. — Jag menar icke den person, som jag såg i afton på Carlyles kontor. Nej, den jag nu talar om, den som jag nu nyss sett, det är den verklige Thorn, Hallijonhs mördare, Barbara stirrade häpen på sin broder. — Hvarföre betraktar du mig så der? sade Richard. Jag har sett honom, säger jag dig, lika tydligt som jag nu ser dig. Då jag lemnade dig, gick jag in på en gångstig, som brukar vara alldeles öde. Jag kom fram till lunden dernere; jag såg på längt håll någon närma sig. Jag smög mig genast bakom de täta busksnären. Den kommande gick midtpå vägen och styrde sina steg mot West Lynne. Mina ögon fästades på honom och då han väl kommit invid mig,