Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

kände jag genast igen honom; ja, jag kände igen honom: sdet var Thorn. Barbara lyssnade utan att svara, med vidöppen mun och händerna framsträckta mot sin bror. — Allt mitt blod strömmade till bjertat. Jag ville rusa i på honom, gripa tag i hans strupa och ropa af alla krafter: Stanna, usling! stanna, du, Hallijohns mördare! ... Men rösten saknades mig eller snarare modet, Thorn är gröfre och starkare än jag, han skulle ha dödat mig, ty han är en förhärdad bof. — Hör nu, Ricbard, lugna dig och försök bortjaga dessa tankar. Är det icke blott en villa, en dröm som du haft ? — Hvad säger du, Barbara? en dröm! Nej, det är en verklighet! Är jag väl ett barn, en enfaldig varelse, som skulle vilja skapa mig dylika syner, för att låta mig beherrskas af min inbillning? Jag upprepar det, jag har sett honom. Han gick med hastiga steg, hållande i den ena handen sin hatt och i den andra ett paket. Han torkade sin panna, liksom han varit ecbaufferad efter en för häftig marsch, Då och då förde han sina fingrar genom håret. Jag skulle ha kändt igen honom endast på denna åtbörd; det är en af hans rörelser från fordom. Jag återsåg sedan och kände igen ringen och sjelfva diamanten, i hvilken månens strålar återbröto sig i hela sin glans. (Forts.)