Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

——— —————7777 tjenstemän, som borde vända tidigt tillbaka till sina hem, vore det ock endast för att gifva ett godt föredöme? Barbara afvaktade sålunda, men fåfängt sin fars återkomst, under det hennes mor, liggande på knä vid sin bädd, höjde mot himlen sina feberheta händer och bad till Gud, att Han måtte vaka öfver hennes son. Ilastigt hördes haftiga steg. Barbara höjde lifligt hufvudet och fick till sin stora förväning se Carlyle komma skyndande emot henne. — När man icke har minne, måste man åtminstone ha ben! utbrast han, i det han närmade sig den unga flickan. Jag var redan halfvägs och måste vända om. Jag glömde på bordet i er salong en liten bundt vigtiga papper. Vill ni göra mig den tjensten, Barbara, att gå in efter papperen? Hon skyndade in och kom tillbaka med bundten, och Carlyle aflägsnade sig åter med fördubblad hastighet. Barbara återtog nu sin plats vid grinden och stod der orörlig med ögat fästadt på vägen. Hennes hjerta blödde vid tanken på hennes bror och den bittra missräkning han måst röna i afseende på kapten Thorn. Så småningom uppsteg dock lugnet åter i hennes själ. Natten var sval och stilla, intet störde det lung som hvilade öfver nejden, Men efter ett par ögonblick ratade den arma hastigt upp sig och stod der med stor förskräckelse återspeglad i sina anletsdrag. Hvad var det hon hörde? Var det hennes far, som nu ändtligen kom hem? Nej, der borta dold i skuggan af en häck, tycktes en karl spionera på henne; hvem kunde det vara? Hon darrade och hennes osäkra steg förrådde hennes bäfvan. — Hvem der? ropade hon slutligen och sökte dämpa sin fruktan.